Perfekt julklapp/present - ljus från Yankee
För ett par år sedan fick vi en burk av detta extrema ljus. 2 år senare är nästan halva burken kvar och tro mig när jag säger att det har brunnit många timmar! Doften vi har haft heter Clean Cotton, och doftar sådär härligt gott med en behaglig doft av nytvättat, för nog luktar det gott! Dock är dessa ljus väldigt dyra vill jag våga påstå, en stor burk kostar ca 275 kronor på Yankee´s hemsida, men det är det klart värt! Sedan finns det givetvis en hel drös med andra goda doftande ljus =)
Hemsidan hittar du här.
Vila i Frid
Men Vila i Frid vännen!♥
Tunisien 2009
Därför har jag setat och filat ner, i tre delar, vad jag tycker är värt att veta, både innan och under resan. Självklart kommer jag utgå från mina egna erfarenheter av detta resmål och hotell och ta upp sådant jag anser kan vara värt att veta.
Som skrivet tänker jag dela upp detta i 3 delar. Innan resan, med allt från vad som man kan tänka behäva ha med sig till vaccinationer osv, detta blir alltså den första delen. Den andra delen kommer handla om resmålet, alltså ön Djerba, vad denna har att bjuda på, var finns den bästa shoppingen osv. Och sist men inte minst del tre som endast kommer handla om hotellet El Mouradi Djerba Menzel, vad ingår, vad är det för typ av hotell och så vidare :)
Det har varit sjukstuga
Denna gång var det som vanligt i mitt fall halsen som tagit stryk av höstens baciller.
Jag har vanligtvis väldigt stora halsmandlar och står i kö på att få operera dessa men nu har jag lyckats fe ett par blåsor på dessa som gör så in i h**** ont! Att äta är så gott som omöjligt och jag, bubbelvattnets största älskare får nu nöja mig med "len" dryck...men men, ingen har sagt att livet ska vara enkelt.
Febern är i alla fall borta och har ersatts med besök av Farmor.
Okej det där lär konstigt men Farmor är i alla fall på besök, mycket trevligt.
Djerba - Tunisien
My heaven on earth <3
"Om du slår i tån..."
Om du slår i tån, säger du reflex mässigt "Aj"
Om någon frågar mig, eller i en allmänhet deprimerad person svarar personen reflex mässigt "Bra"
Men jag vill kunna säga Bra, och mena det. Jag vill kuna säga Bra och känna att ja, jag mår bra...
Järnmasken som stannade kvar
Men så har jag sluppit de där tårarna i en vecka. I en hel vecka! Jag visste inte om det berodde på miljöombytet eller om den nya medicinen nu börjat verka.
Men nu vet jag.
Så fort Flyg BJ 91369 från Tunisien satte ut sina landningställ på Arlanda i morse visste jag.
Det var inte som jag hoppats.
Det var inte medicinen.
Jag är en än gång slaven utav de salta dropparna som inte kan sluta rinna....
Anthony Bourdain utan förbehåll
Min älskade Ralph
Ralph är som min bästa vän. Skillnaden är att han inte kan krama om mig när jag är ledsen, eller säga ett par stöttande ord. Men han finns alltid där. Och han gör en bra massa andra saker istället för att krama om mig när jag är ledsen eller säger ett par stöttande ord när de behövs. Jag vet alltid var jag har Ralph, han finns alltid i buren intil husgaveln. Ja för Ralph är en Kanin, min älskade kanin.
Från första början var det inte ens tänkt att vi skulle skaffa oss en. Men så var vi in på djuraffären en lördag och jag såg en liten svart toffs som jag genast blev förälskad i. Men den lördagen blev det inget köp. Hade ingen bur iordning och jag ville ha tillåtelse från både mamma och pappa, och pappa var inte med. Men mamma lovade mig, som var som ett barn på julafton att vi skulle kunn åka in någon dag senare om pappa skulle gå med på det.
På måndagen som kom, efter ett samtal hos BUP bestämde vi oss för att gå in i djurbutiken igen. Men den svarta toffs jag blivit så förälskad fanns inte kvar. Kvar fanns en större, beige/grå kanin som låg utsträckt på en pall och såg ut att äga världen. I djurbutiken berättade personalen att denna svarta toffs hade gått senare på samma dag (lördagen). Så efter lite funderade bestämde vi oss för att ta denna grå/beiga kanin som låg på sin pall och trodde han bestämde över allt och alla. När vi väl fattat vårt beslut (ush detta låter för allvarligt xD) och personalen lyfte ur han hur hans bur kunde de inte annat än säga oss att vi gjort bland det bästa valet som kunde tänkas. För denna Kanin var den mest goa, nyfikna krabat de någonsin haft, som alltid var med på noterna.
Han fick namnet Ralph efterssom han påminde mig mycket om min morfar, ja det låter kanske absurt men så var det.
Och nu har jag min Ralph, med sina långa morrhår och hans snuttande i nacken. För sån är han. Som kurrar upp sig i nacken, som lägger sig i famnen, som kittlar en med sina morrhår. Det är min Ralph. Min absolut bästa vän♥
♥♥♥
Mästerbagaren Anton =)
Klockan 21.49 ikväll plockade jag och Anton fram bakbunke, elvisp, förkläden och ingridenser till Cupcakes :)
Vi tog fram:
100 gram smör
2 ägg
2½ Dl Strösocker
1 ½ tsk vaniljsocker
1 kryddmått salt
4 msk kakao
2 Dl Vetemjöl
½ tsk bakpulver
Sedan smälte vi smöret och lät det svalna
Medan Smöret svalnade vispade vi ihop äggen och sockret till en porös smet
Sedan tillsatte vi de andra torra ingredienserna
Efter det blandade vi i det svalna, smält smöret i smeten
Seda var smeten färdig att fyllas i ett muffinsbläck (muffinsplåt) och skjutsas in i
ugnen på 225 grader i ca 15 min.
Och medans muffinsen eller ja Cupcakesen gräddades passade vi på att röra ihop frostingen som bestod av:
100 gram smör
3/4 paket florsocker
3 msk mjölk
3 msk kakao
Detta skulle bara spritsas på och voïla, Chokladcupcakes med choclatbuttercream =)
Jag hoppas på tur!
Efterssom jag är helt frälst när det gäller att baka har jag gett mig själv tillåtelse att vara med i en tävling...faktiskt!
Denna gång tävlar jag om boken "Muffins, små pyntade cupcakes" hos Kajsas Kondis. Var med du med! :)
Om 4 dagar
Jag, Mamma & Anton♥
Om 4 dagar
Jag, Mamma & Anton♥
Jag blev rent ut sagt förbannad!
Och som storasyster är jag väldigt beskyddande. Och inom mig finns den där "mamma-rollen". Min mamma, som förutom detta är världens bästa, har en längre tid själv varit deprimerad. Och när jag mådde bättre, inte bra, men bättre som förra hösten tog jag över mamma rollen lite. Jag såg till att det var städat, att vi hade mat hemma, att det lagades mat osv. Det första jag kunde göra efter en skoldag var att ställa mig att diska tex. Detta var inget jag var tvungen till, absolut inte men inom mig känndes det som det enda rätta. Detta gjorde jag inte bara för min mamma har haft eller ja har en deprission utan det hände mycket annat inom familjen jag inte är riktigt redo att gå in på.
Det året Anton föddes skulle jag till att fylla 12 år, och har vuxit upp som "x-tra" mamman till Anton, och har alltid fått höra det. Jag vill själv påstå och kan hålla med många som beskrivit mig som lillgammal. Jag har alltid varit väldigt mogen psykologiskt, tänkt steget längre och oftast sets som den vuxne i många sammanhang. Detta tror jag själv kan bero på att jag genom livet har stött på många törnar och insett att livet är mer än en dans på rosor. Jag säger inte att detta är den enda anledningen, men att det dels, säkerligen beror på detta.
Som 14 åring kunde jag ta med mig Anton själv, en 2 åring på Kupolen (köpcentrum) en hel dag för att avlasta mamma och pappa, detta var jag inte tvungen till men jag kunde njuta av den tiden jag fick med honom ensam, det var min och hans tid, då allt fokus var på honom, vilket även här, tror jag har spelat en stor roll på den tiliten jag och Anton har till varandra.
När mamma hade sin period med många gallstensanfall och åkte ut och in på akuten var det jag som satt om nätterna och vakade Anton, jag som satt där med en ledsen, förtvivlad lillebror och försökte förklara att mamma kom tillbaka. Som tidigare sagt var detta något jag valde.
När jag var 13 år fick jag min första depression och jag kan med handen på hjärtat säga att Anton var den som fick mig att orka kämpa. Och så genom den andra och nu den tredje depressionen.
I helgen var min mamma och pappa till Halmstad och våran stuga och jag tog mig ansvaret över Anton, hela helgen. Och jag tänker inte skönmåla och säga att allt var perfekt, att det inte finns jobbiga stunder men jag kunde känna den där lyckan som sitter i bröstet, när man ser han le, se hur han stolt visar upp sin t-shirt han målat.
Även om jag bara är hans syster så svider det lika mycket i mitt hjärta att se Anton (även Mathilda) skadad, rädd eller ledsen. (Och nu kommer det jag ville komma till ;)) När jag såg denna video blev jag då rent ut sagt förbannad, förbannad! Det må vara en musikvideo, men att utsätta ett barn för den psykiska påfrestningen för en musikvideo är rent ut sagt korkat! Och ja, detta har de alltså utsatt detta barn för...jag tänker inte tala för alla, men mig gör den bara förbannad, för som storasyster relaterar jag detta direkt till Anton, och ja, titta och tyck till!
Anton♥
HM
HM - 299 kr
Tårarna som rinner, över en bok
Jag har en förmåga att putta allt under sängen, tillsammans med alla dammråttor för att "dölja" all skit jag förvarar i rummet, så liksom många andra gånger var det idag en hel del grejer under min sköna säng. När jag trodde jag var färdig och tittade under en sista gång såg jag den, boken. The Alchemist.
Jag öppnade boken och läste en, och två och tre sidor, och för var sida jag bläddrade, blev papperet mer blött.
Nej boken var inte i det läget sorglig. Det handlade om författaren. Det var boken i sig själv som fick tårarna att rinna.
Denna bok köpte vi innan Tunisien resan, syftet var att jag skulle läsa denna, som ett x-tra komplement för de missade engelska lektionerna. Jag kommer ihåg hur jag och mamma stod där i bokhandeln och noga valde ut en bok. Men det blev inte så. Boken blev inte läst för något x-tra komplement. Och kännslan av ångest, skuld och skam fyllde mitt huvud... inget blev som det var tänkt...ingenting, och jag måste helt enkelt acceptera detta.
Vad ville han att jag skulle göra?
Jag hade blivit varnad om att han var en typsik "aha" läkare, men han var mer än så. Jag var förbannad rent ut sagt på han.
Hans första fråga löd: "Varför är du här idag Josefine?"
Jag svarade ärligt. För jag är deprimerad.
"Säger hon med ett leede"
Och i den stunden, då visste jag att denna man tyckte jag inte om. Vad skulle jag göra, sitta och bara stirra tomt ut i luften och svara apatiskt "J..a...g...är...d..e..p..r..im..e.r.ad."
Hade det låtit bättre?
Och sedan frågan som jag hatar.
"Och hur vet du det, vem är det som säger att det är så?"
Och då, då kom tårarna. För han hade ingen rätt i världen att säga att jag inte visste vad som sker i min egen kropp, vad jag känner. Vad ville han att jag skulle säga?
"Nej du farbror doktor, du har nog rätt, jag är kanske inte deprimerad. Jag är nog lycklig. För alla lyckliga människor kan inte lämna huset utan att få panik, alla lyckliga männsikor ligger ofta i ren ångest och gråter sig till sömns om kvällarna. Lyckliga människor, de funderar flera gånger per dag om livet är värt att leva och funderar ut hur man, om man skulle, var det bästa sättet att ta livet av sig."
Istället satt jag där, torkade tårarna och log.
Nej, den här mannen känner inte mig.
Den här mannen gillar jag inte.
Men ändå är den här mannen den som kan få mig att må bra.
Men han hjälper mig inte.
Han gör sin plikt.
Ny medicin.
Vanliga biverkningar den första veckan(orna): Ökad självmordrisk, mindre livslust.
Detta gick jag igenom sist, vill inte vara med om det igen, vill inte, orkar inte...
Förlåt för mina gnälliga rader men jag måste få ut det.
Hallonpannacotta
Här kommer receptet på Hallonpannacottapajen jag och Anton bakade idag =)
Du behöver:
• 12 Digestive kex
• 75 Gram Smör
• 3 st gelatinblad
• 3dl vetemjöl
• 1 dl socker
• 200 gram philadelphiaost
• 250 gram hallon
Gör så här:
♦ Kör kex och smör i matberedare.
Tryck ut blandningen i botten på en pajform
eller en bakform med löstagbar botten.
Låt stå i kylen medan fyllningen görs.
♦ Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten.
♦ Häll grädde och socker i en tjockbottnad kastrull och
sjud på svag värme tills sockret har löst sig.
♦ Ta upp gelatinbladen ur vattnet,
krama uroch rör ner dem i grädden.
Ta bort kastrullen från värmen och låt svalna något.
♦ Mixa hallonen med mixer-stav eller i matberedare till en puré.
Rör ner cream cheese och purén i grädden.
Vispa till en slät kräm och häll den i pajformen.
♦ Låt pajen stå i kylskåpet i minst 3 timmar eller tills den har stelnat.
Servera med färska bär.
Låt smaka! =)
Som sagt
Mår jag dåligt, då bakar jag.
Jag och Anton.
Hallonpannacotta.
Kardemummaknyten.
Anton är min solstråle.
Jag älskar han!
Josefine ♥ Anton
PS: Anton är min lillebror^^
En dag jag kunde känna glädje
Vi började med Frukost på McDonalds, då inget annat öppnat då mamma skjutsade in oss till Borlänge vid nio-tiden i morse. Jag kunde i lugn och ro läsa tidningen och småprata med Anton medan han satt med sina pannkakor och tittade på Mamma Mu filmen vi hade hyrt, denna skulle tillbaka idag så vi tog med den bärbara DVD:n så han hade lite att roa sig med medan jag gick på skojakt.
När vi ätit frukost började letandet efter skor men hittade inga. Istället köptes det bland annat ett halsband, tröja + byxa till Anton och en söt stickad kofta både jag och mamma spanat in länge till älsklingen min. Tröjorna vi köpte var vanliga vita på Lindex, då vi tänkte pyssla till lite på eftermiddagen så med hem fick även textilpennor följa.
Efter ett par timmar på Kupolen gick vi in till stan och lunchade på Chin Garden som jag lovat Anton, efter det blev det en snabbis in på bokhandeln innan bussen kom.
Medan vi stod och väntade på bussen kom en tjej från min förra skola, Mathilda så vi stod och prata, så himmla gullig tjej det där! :)
Sen när vi kom hem somnade både jag och Anton ett par timmar i sängen, och efter det har vi bakat praliner, gjort en supergod middag och håller nu på titta på Mamma Mu.
Det är dagen i kortfattade meningar, men det jag är emst lycklig över denna dag att jag kunde känna glädjen, glädjen över att ha den underbara lillebror jag har!
Anton, my love♥
Jag lever inte själv som jag lär
Men jag har sett hur jag mer och mer skirver om mig själv, hur besviken jag är på mig själv över tex min depression, medans jag uppmanar andra att inte vara besvikna.
Det jag menar är att allt jag sa i det första stycket är vad jag menar. Det jag säger om mig själv, stämmer med rubriken. Jag lever inte som jag lär. Att kritisera sig är bland det enklaste som finns.
Och därför vill jag att ni läsare ska veta, att skulle jag klanka ner på mig själv, betyder det inte att jag skulle tycka att någon som går IV tex är misslyckad osv.
Utan var stolta för den ni är, för hur ni ser ut och stå upp för er själva, för ni alla är otroligt vackra, betydelsefulla och viktiga♥