Vad ville han att jag skulle göra?
2009-10-06 | 19:59:35
Idag var jag på BUP (Barn- och Ungdomspsykatrin) och träffade en läkare. Jag har tidigare haft en läkare på vårdcentralen då BUP hade 3 månadersväntetid trots att man då låg prio1. Då i våras när jag mådde så pass dåligt som jag gjorde så kändes det mer "akut" om man säger så, och det blev automatiskt att vi fortsatte gå till denna allmänläkare. Men efterssom medicinen, nu 6 månader fortfarande inte börjat värka fick jag en tid hos denna, nalleliknande människa som skulle föreställa sig min läkare.
Jag hade blivit varnad om att han var en typsik "aha" läkare, men han var mer än så. Jag var förbannad rent ut sagt på han.
Hans första fråga löd: "Varför är du här idag Josefine?"
Jag svarade ärligt. För jag är deprimerad.
"Säger hon med ett leede"
Och i den stunden, då visste jag att denna man tyckte jag inte om. Vad skulle jag göra, sitta och bara stirra tomt ut i luften och svara apatiskt "J..a...g...är...d..e..p..r..im..e.r.ad."
Hade det låtit bättre?
Och sedan frågan som jag hatar.
"Och hur vet du det, vem är det som säger att det är så?"
Och då, då kom tårarna. För han hade ingen rätt i världen att säga att jag inte visste vad som sker i min egen kropp, vad jag känner. Vad ville han att jag skulle säga?
"Nej du farbror doktor, du har nog rätt, jag är kanske inte deprimerad. Jag är nog lycklig. För alla lyckliga människor kan inte lämna huset utan att få panik, alla lyckliga männsikor ligger ofta i ren ångest och gråter sig till sömns om kvällarna. Lyckliga människor, de funderar flera gånger per dag om livet är värt att leva och funderar ut hur man, om man skulle, var det bästa sättet att ta livet av sig."
Istället satt jag där, torkade tårarna och log.
Nej, den här mannen känner inte mig.
Den här mannen gillar jag inte.
Men ändå är den här mannen den som kan få mig att må bra.
Men han hjälper mig inte.
Han gör sin plikt.
Ny medicin.
Vanliga biverkningar den första veckan(orna): Ökad självmordrisk, mindre livslust.
Detta gick jag igenom sist, vill inte vara med om det igen, vill inte, orkar inte...
Förlåt för mina gnälliga rader men jag måste få ut det.
Jag hade blivit varnad om att han var en typsik "aha" läkare, men han var mer än så. Jag var förbannad rent ut sagt på han.
Hans första fråga löd: "Varför är du här idag Josefine?"
Jag svarade ärligt. För jag är deprimerad.
"Säger hon med ett leede"
Och i den stunden, då visste jag att denna man tyckte jag inte om. Vad skulle jag göra, sitta och bara stirra tomt ut i luften och svara apatiskt "J..a...g...är...d..e..p..r..im..e.r.ad."
Hade det låtit bättre?
Och sedan frågan som jag hatar.
"Och hur vet du det, vem är det som säger att det är så?"
Och då, då kom tårarna. För han hade ingen rätt i världen att säga att jag inte visste vad som sker i min egen kropp, vad jag känner. Vad ville han att jag skulle säga?
"Nej du farbror doktor, du har nog rätt, jag är kanske inte deprimerad. Jag är nog lycklig. För alla lyckliga människor kan inte lämna huset utan att få panik, alla lyckliga männsikor ligger ofta i ren ångest och gråter sig till sömns om kvällarna. Lyckliga människor, de funderar flera gånger per dag om livet är värt att leva och funderar ut hur man, om man skulle, var det bästa sättet att ta livet av sig."
Istället satt jag där, torkade tårarna och log.
Nej, den här mannen känner inte mig.
Den här mannen gillar jag inte.
Men ändå är den här mannen den som kan få mig att må bra.
Men han hjälper mig inte.
Han gör sin plikt.
Ny medicin.
Vanliga biverkningar den första veckan(orna): Ökad självmordrisk, mindre livslust.
Detta gick jag igenom sist, vill inte vara med om det igen, vill inte, orkar inte...
Förlåt för mina gnälliga rader men jag måste få ut det.
Kommentarer
Lina säger:
En del vet man inte varför de är läkare...
Finns. <3
sebbe! säger:
lät inte som någon vidare läkare..., gå bara inte och dö! du klarar det! vi alla tror på dig :) vi vet att du kan! precis som lina, så finns jag om det är nåt!