Studenten 2013
Denna rektor var en av de bästa jag någonsin mött. Så tillmötesgående och förstående. Jag vill ju jättegärna gå i en OP klass, och årets OP klass var full, men de kunde ta in mig, sedan "knöt" de snöret om man säger så.
Mötet handlade om mig, hur jag mår och hur jag vill gå tillväga, då jag nu är sjukskriven och inte går i skolan. Tillsammans kom vi fram till tre olika alternativ.
Det första var att jag inte längre är sjukskriven och hoppar direkt in i klassen och fortsätter att läsa på och tex gör de missade kurserna under APU:n tex. Men detta tyckte vi alla på mötet verklade orimligt när de såg hur dåligt, hur slutkörd jag var.
Det andra alternativet var att jag skulle börja i klassen, men läsa på halvfart och sedan ta ett extra år på gymnasiet. Alltså isället läsa ca 800 gymnasiepoäng per läsår, läsa tex 650 poäng per läsår.
Det tredje alternativet var att jag skulle skrivas in på det Individuella programmet, så jag blir tilldelad stuiebidrag osv, men istället för att läsa upp betyg, då det inte är vad som behövs, går ut på praktik, när jag inte längre är sjukskriven, och till våren åter igen söker in på gymnasiet och kanske orkar köra på helfart, om inte lägga upp gymnasiet på 4 år då.
När jag satt där visste jag att det tredje alternativet var bäst. Att jag måste få andrum till att kämpa med en sak åt gången. Jag har klarat att hålla glöden uppe förut men jag är som sagt helt slutkörd nu, jag har stupat och har än så länge inte kraften till att resa mig.
Jag skulle få ett par dagars betänketid men jag visste när jag lämnade byggnaden var som är bäst för mig, men ändå kan jag inte acceptera det.
Dessa dagar har varit jobbigare än någonsin. Jag tycker inte det är på något spår fel att gå IV, tvärtom jag tycker det är toppen att det finns, och vilka möjligheter man kan få, men jag kan inte acceptera att jag, Josefine, som alltid vetat vad jag vill, varit tjejen som är bra på skolan, medans andra tex är bra på sport, inte längre orkar.
Jag har länge haft en dröm om att få bli läkare/ambulanssjukvådare och har oftast stött på stöttande personer som tror på mig, men det finns få, i en nära bekantskap som tvivlat så på mig. Jag har fått hört allt från "det kommer du aldrig kunna bli" till "förväntar du dig kunna bli ambulanssjukvådare, du vet att man måste kunna bla bla bla". Och det är detta som fått mig att kämpa förut, för att bevisa att jag kan då, jag kan.
Mina föräldrar är väldigt stöttande och vill självklart att jag ska må bra, vilket för dem är viktigare än att jag får läsa ett x-tra år på gymnasiet. Men jag kan inte acceptera det. För i min värd, har de som någonsin tvivlat på mig vunnit.
Men samtidigt har jag lärt mig, att livet är inte förutsägbart. Ibland finns det saker som man inte kan rå för, saker där det inte längre finns ett val, och det är okej.
Alla har vi olika anledningar
Tidigare har jag tagit upp i bloggen om de gånger jag medvetet skadat mig själv, genom att skära mig i handleden.
Idag blir det allt vanligare att ungdomar kommer in i ett så kallat självskadebeetende, där man medvetet skadar sig själv, genom att tex lägga en kroppsdel på en varm platta eller att skära sig i handleden. Och jag önskar att det istället blev färre och färre.
Jag har själv varit där, och jag skulle ljuga, och inte vara ärlig om jag inte sa som det var att jag fortfarande är där. Redan i sjuan, när jag började må dåligt fick jag bara nog, det var så enkelt att bara ta det vassa rakbladet och dra ett par gånger.
Om man skulle lyssna på varje individ som varit där någon gång, eller är där så skulle varje bakgrund, varje anledning vara unik, men som i grund och botten har en gemensam nämnare. Som en tegelvägg där en tegelsten på den nedersta raden var den gemensama nämnaren och resten av väggen var unik.
Kontroll har alltid varit min kämparanda, det som fått mig att orka, då jag vet att jag har kontrollen över mig själv. När jag mådde dåligt så hade jag inte längre den kontrollen och den psykiska smärta (ja det finns faktiskt en sådan) var för mig ohanterlig.
Genom mitt liv har jag varit med om många benbrott, gallsten osv och är det något jag ända kan ha kontroll på är det fysisk smärta. För där vet jag att jag kan bita ihop, jag kan ha kontrollen, och det var detta som fick mig att skära mig.
Genom att skapa en fysisk smärta så fick jag bort den psykiska. Den fysiska smärtan kunde jag kontrollera så direkt det blev jobbigt åkte rakbladet fram. Men direkt jag kunde se den strimman av sår som bildades, och kunde se hur blodet rann ner för handleden kom isället ångern, för att skada mig själv var inget jag egentligen ville.
Och alla gånger jag gömt detta. Jag skämdes och skäms även idag när jag sitter här och ser de ett par dagar gammla ärren, för det är inget jag är stolt över.
Att skära mig, blev för mig känslan av kontroll, men samtidigt mitt sätt att starffa mig själv att jag inte längre kan bestämma över min egen kropp.
Jag har inte djupa ärr. Men bara för man inte har ärren så betyder det inte att det aldrig har hänt, för ärren sitter så mycket djupare.
Men jag har inte blivit friskare, eller mått bättre över att göra detta, snarare tvärtom. Det är därför det, för mig känns otroligt viktigt att kunna säga det, att det blir inte bättre. Jag har hållit på i 3 års tid, och skulle verkligen självskadebeetende varit lösningen hade jag varit friskförklarad för länge sedan.
♥ Mår du dåligt, våga säga till. Det finns inget som är fel i att ha jobbiga känslor, att känna att livet inte är värt att leva. Det kan vara en förälder, en vän eller någon du kan lita på men det viktiga är att säga till innan man hamnar där många sitter idag, där beetendes blivit till ett måste. Och som jag sagt tidigare, att skära sig själv eller på annat sätt göra sig medvetet illa, är inte en lösning på problemen, kanske tillfälligt, men jag kan med 99,9% säkerhet säga att du kommer ångra dig...
Alla är värdefulla, varenda en ♥
När jag sysselsätter mig
På dagarna försöker jag sysselsätta mig så mycket som möjligt, då det oftast håller jobbiga tankarna, eller de som får de jobbiga tankarna att komma. Så när jag sysselsätter mig bakar jag. Herregud vad jag har bakat genom dessa 3 år, speciellt i våras, då det varje dag gjordes minst 2 satser cupcakes per dag, förvånar mig inte om alla i familjen la på sig ett par x-tra kilon^^'
Och igår var det dags igen. Dock var jag på tok för trött för att göra något avancerat.
Så jag bakade Ananaspaj, en paj jag verkligen måste rekomendera! Den är så där lagomt söt och helt underbar, enkel att göra och åhh ja, ni måste prova!
Ananaspaj
Skalet:
150 gram smält smör/maragarin
3 dl vetemjöl
3/4 dl strösocker
1 tsk bakpulver
Fyllning:
2 dl creme fraich
3/4 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
Gör så här:
• Sätt ugnen på 175 C
• Smält smöret, och rör med mjölet, sockret och bakpulvret ihop det till en "lös" deg
• Tryck ut pajdegen i en ugnsäker, rund form.
• Blanda i en ny bunke, creme fraich, sockret, vaniljsockret och de 2 äggen, vispa ihop med elvisp till en lös (väldigt lös) smet.
• Häll över smeten i pajskalet och sätt in pajen i ugnen, låt gräddas i ca 45 minuter eller tills smeten blivit fast
• Låt svalna och servera tillsammans med vaniljglass, låt det smaka! :)
För 15 år sedan kunde jag mist min morfar och mormor
Min mormor och morfar, var för 15 år sedan skilda men bästa vänner. De hade varit i Estland. Och skulle kvällen den 27 september 1994 farit hem till Sverige. Men på grund av att min morfar blev dålig under deras resa tvingades de åka hem ett par dagar tidigare.
Idag kan jag känna mig lyckligt lottad att jag fick ha min mormor 4 år till, och att jag än idag kan ringa ett telefonsamtal så kan jag höra morfars hesa "Ralph" i telefonluren.
Denna dag är för mig en dag fylld av tacksamhet, men ändå, fylld av sorg och tankar till de 852 som inte överlevde, och de 137 som kämpade för sina liv och hann räddas.
En dag fylld av glädje, en dag fylld av sorg.
(bild: Google.se)
Det är okej
Men någonstans på vägen, har jag ändå bestämmt mig att dela med mig av mina egna erfarenheter, berätta sanningen kring allting, försöka få folk att förstå att det är okej, det är okej att vara sjuk, psykiskt.
Som jag berättat tidigare, bygger jag ofta upp en fasad när jag träffar folk. Den friska Josefine. För mig är det ungefär som en mask. En mask där ett leende alltid är finns. En Mask som visar den Josefine, folk känner till.
Men på bloggen kan jag vara ärlig, jag behöver inte sitta och presentera mig genom att titta i era läsares ögon, för det jag delar med mig av är ord, ord som beskriver vad jag har att förmedla.
Denna blogg har blivit mer och mer viktig för mig. När jag för första gången gick ner i en depression var jag 13 år gammal. Men som ämnet är än idag, var det tabu i samhället att vara psyikiskt sjuk, trots att allt fler hamnar i den situationen. Allt var nytt. Det kändes ungefär som att sätta sig i en skolbänk, inför en lektion i ett främmande språk, tex japanska och du skulle förstå allt som sades trots att jag aldrig haft en lektion i detta ämne tidigare. Eller som att din mattelärare skulle komma och ge dig en extremt svårlöst ekvation du skulle lösa under tidspress utan att du aldrig gått igenom hur man löste denna typ av ekvationer.
Jag kände mig som den mest ensamma personen i världen, som ett missfoster. Som ett misslyckande. Jag trodde jag var ensam. Men där ute fanns det dagligen människor som precis som mig själv i denna stund, gick runt med en uppbyggd fejkad fasad. Som kanske även dom kände sig som den enda misslyckade personen, någonsin.
Då allt flera ungdomar hamnar i dessa positioner, kommer in i en helt ny värld, som deprimerade, vill jag på något sätt kunna förmedla att det finns fler.
Och fastän det tar tid att lära sig, så är det okej, det är okej att vara psykiskt sjuk. Man är ingen brottsling, man har inte försatt sig i den situatuionen själv, det är precis som om du skulle drabbas av en fysisk sjukdom, den dyker bara upp, plötsligt en dag finns den bara där. Och framför allt, det finns hjälp att få, och man är inte feg, eller svag för man inte klarar att hantera detta själv, fastän man hela tiden har den känslan. Genom att få, och acceptera hjälp, är man modig och otroligt stark, för att bara kunna erkänna för sig själv, ja jag är deprimerad, nej jag mår inte bra, är att bestiga det tuffaste känslomässiga berg ni någonsin kan tänka er. För allt man vill vara är "normal", men det är just det man egentligen är. Man är människa.
Det jag vill säga med det här inlägget är att bloggen är inte till för att få empati (som vissa verkar tycka att det är det enda man söker). Allt jag berättar om, mina egna erfarenheter är inte för att uppmuntra till "dåliga" saker, utan för att på något vis berätta att tex, skada mig själv inte gjorde det bättre.
Jag vill med bloggen visa att man inte är ensam, att man inte är svag, att man inte är dum i huvudet när man blir psyiskt sjuk. Men samtidigt vill jag kunna visa, för mig den nakna sanningen, om hur det från ett prespektiv är att vara deprimerad. Så även om jag säger emot mig själv, handlar det inte om att jag ljuger för jag säger en sak, gällande andra, och en annan gällande mig, för varje person är en inivid, för det är oftast mer självklart att gällande någon annan finns det inge fel, gällande en själv finns det miljoner fel.
Och jag hoppas kunna få min sak sagd, och kunna förmedla att det är okej, det är okej att vara sjuk, psykiskt sjuk.
Everything gonna be all´right
Sömnlösa nätter
Än en gång har klockan paserat midnatt. Än en gång har det blivit en ny dag. En dag som består av skolsken, av lite kalla vindar, men typiskt höstväder. Men än en gång har timmarna sedan midnatt passerat sakta, fyllda av plågande tankar, ohejdbara gråtattacker och väntan. Väntan att mörkret ska försvinna. Väntan på att de andra i huset ska vakna. När det blir liv i huset, sitter jag inte längre i mitt rum, jag är tvungen att vara uppe, enligt mig själv. Och är jag uppe kommer masken på. Fasaden som byggs på med ett leende, som aldrig försvinner, tills natten åter igen kommer, och jag är ensam, ångesten, paniken och gråten står på kö och bara väntar på att få bryta ner fasaden och låta sanningen komma fram...
Jag tävlar, gör det du också!
Tävla hos TUMADRE om en årsförbrukning av Garnier's senaste hudvårdsprodukter, Pure Active. Det blir sammanlagt 20 produkter till ett värde av 1500 kr!
De som fokuserade på det ytliga
" Har du *gör en gest med handen över handleden*"
" Men gud vad har du gjort på handen?"
Det var de vanligaste komentaren jag fått när folk sett de röda ärren på min handled. Frågor som de ställt trots att de vet, att om jag skulle svara att jag ramlat eller att jag gått in i en dörrpost så skulle jag ljuga. Dom som kom med dessa komentarer var de som var tvugna att få sin nyfikenhet stillad, de som brydde sig om de ytliga ärren, om ytligheten, varför dessa röda ärr hamnat på min handled.
För mig delade jag in personerna jag mötte i två kategorier. Den ena var det som jag nyss berättat om, de ytliga. Sedan fanns den andra kategorin där få men underbara människor hamnade.
Det var de som kunde våga se min handled, som vågade röra vid mig, prata med mig och inte fokusera på ärren. De som kunde fråga, naket och ärligt, hur jag mådde, om det fanns något de kunde göra. Eller så kunde de bara vara som vanligt, för det var det man behövde. Jag var aldrig ute efter uppmärksamhet eller liknande, och det var just därför, de som hamnade i denna kategori betydde mest.
Jag har haft vänner som skurit sig, och jag har inte varit den som ryckt tag i dem och sagt: "Vad har du gjort...?!" även om de kanske önskat det. Jag pratade med dom som vanligt, frågade hur de mådde, om det var något jag kunde göra och sedan lite fint inflika att skära sig inte hjälpte, det kanske hjälpte för stunden men inte långsiktit.
Och kanske gjorde jag fel, fel för dem, men jag ville inte tillhöra den ytliga gruppen, för de verkliga ärren sitter inte på utsidan, de djupaste sitter på insidan...och dit kommer man inte med ytlighet som motto.
Och när gör jag rätt?
(Bildtext till bilden jag lagt ut)
Trots Äcklet i matsalen, trots personalen vars "righ away" var bra många timmar senare, trots den enformiga maten och de irreterande italienarna längtar jag tillbaka.
Tillbaka dit klockan nu skulle vara 18 istället för 19 och man nyss skulla lämnat poolen för att ducsha och förbereda sig inför kvällen. Där man om ett par timmar skulle sutit ute och tittat på MInidiscot, tittat på showen och dansa till club dansen....
Det var underbart.
(allt utom flygresan)
Fick en anonym komentar med signaturen Ö:
"
"Fan vad du klagar på allt."
Och jag måste säga, att jag vet inte vad jag tyckte var mest underhållande, att man är så feg att man inte vågar stå för vem man är när man ska slänga skit i ansiktet på folk, eller att personen i frågan inte visste vad "Äcklet" hade gjort, eller varför man blir lite trött på Personalen när de inte kommer på en gång.
Så jag kan ju ta det lite kortfattat.
Äcklet i matsalen, han slickade sig runt munnen och tittade på andra saker än mitt ansikte, han "råkade" bara gå förbi och mig i matsalen och nypa mig i arslet, vilket jag personligen inte tycker är acceptabelt av personal på ett hotell. Jag visste att männen där kunde vara ja, som de var, och speciellt om man var blond eller blåögd, men där gick gränsen för mig.
Sedan näst sista morgonen råkade vi ut för en vattenläcka i vår bungalow. Bungalowen hade tre mindre våningar. På den översta var det ett litet sov rum och dörr till terassen men där fanns även en AC (air condition). Och på Söndag morgon vaknar vi klockan halv sju av att det bokstavligen forsar ner vatten från AC:n. Ner från den översta våningen, fyllde den mittersta och ner på botten våningen. Och jag lovar, det var vatten.
Så jag skyndar mig till Lobbyn som ändå ligger en bit bort och förklarar att det rinner vatten och att det nu är översvämmat. Ni kan ju tänka er hur mycket man ändå spritt ut sig på 2 veckor, så det fanns ju en hel del att plocka ihop. Jodå de skulle komma någon på en gång. Men efter tio minuter hade det inte kommit någon och jag mötte ingen på vägen och nu var det verkligen fullt av vatten, ni kan ju tänka er ungefär att lämna en vattenkran på starkaste strålen på hur mycket det rann. Och inte förrän man nämde "call Apollo to get help" så fick dom eld i baken. Och så ska det inte vara, kan jag tycka personligen. Vi fick flytta över alla grejor från två Bungalower till en större, med en hel del blöta grejor vilket inte var det roligaste, det som hade hänt visade sig vara att ett vatten rör hade spruckit.
Och sen det där med Italienarna....ja kalla mig känslig, men bara för man är på semester kanske man inte behöver stimma till klockan 4 på nätterna så folk som också bor där störs, och sedan hade vi gäster som gick runt utanför våran bungalow inte bara en utan flera nätter klockan 4 på natten...
Och flygresan, jag är flygrädd, hade inte spelat roll om jag åkte med småbarn som flygpersonal, eller specialutbildad personal, jag hade varit lika rädd i alla fall!
Just sådant här kan få mig så förbannad, för hade personen som nu komenterat tyckt att jag "klagade hela tiden" om h*n vetat det här?
Sedan komenterar även Någon om att jag tillexempel byter blogg ofta. Visst, jag har bytt blogg flera gånger, men varför jag bytte sist var så enkelt som att jag inte tyckte om namnet, mysticalme, när jag inte längre var anonym som jag var när jag startade bloggen, och sedan ansåg jag att om jag skulle få den nystarten jag var ute efter kunde jag helt enkelt inte ha massa gammalt skit kvar...så enkelt var det...
...så min enda fråga är, när gör jag rätt?
Det som inte syns
För det är okej att lämna hemmet. Det är okej.
Utan att det ska kallas skolk.
Det är okej.
Tunisen 2009
Horray! Horray! - Boney M
Opa Opa - Antique
Mueve La Colita - Mamita Rica
La Bomba - King Africa
Barn Discot (som jag förövrigt också (faktiskt) var med på ^^)
Veo Veo - Hot Banditoz
Agadoo - Black Lace
I am The Music Man - DJ Ötzi Junior
A RamSamSam - SBeats
Chucu Chucu el tren - Hot Bandidoz
Fråga Doktorn - Sanna Åkerman
Det är frågor jag själv velat ha svar på.
Så satt jag igår och tittade på Fråga Doktorn på SVT, där de gästades av Sanna Åkerman, författaren till Zebra Flickan och nu även För att Överleva - om självskadebetende. Och av att se någon som varit i en liknande situation, sitta och berätta svaren på alla dessa frågor jag haft inom mig, fick mig att känna hopp, någonstans där långt inne föddes gnistan av Hopp.
Varför berättar Jaginte om hur man mår för allt och alla, varför skjuter man de bara längre och längre bort fastän man vill ha sina vänner, föräldrar nära sig?
"Man vill ofta skydda sina vänner/ föräldrar, för det de inte ser, har de inte ont av"
Och nej jag är ingen bra vän. Det vill jag erkänna, jag skulle själv tröttna på att bara gå runt och vänta.
Men det viktigaste ens vänner/föräldrar kan göra är att våga finnas kvar, för hur långt bort jag än stöter er, hur lång tid det än tar att jag kontaktar er så finns ni i min vardag, det är ändå ni som lågan att brinna.
Men på något sätt vågar man inte. Man vet att frågorna om varför, hur osv kommer upp om man skulle börja inleda en konversation. Men det är inte det där hur eller varför man behöver. Det man behöver är att få prata om tiden innan sjukdomen kom. Innan, i mitt fall nu då, deprissionen började styra mitt liv. Jag kan gå på bio, jag kan gå och ta en fika utan att smitta ner alla, men det är samtidigt ingenting jag valt, att vara sjuk.
Så till alla underbara vänner som finns där ute, ni betyder verkligen mest!♥
21 dagar
På 3 veckor hinner mycket hända.
Man hinner vara utomlands i 2 av de 3 veckorna.
Man hinner inse att man inte var så "frisk" som man trodde.
Man hinner "hoppa" av skolan, byta skola, och gå ner i halvtid.
Man hinner mycket. Jag är tillbaka.
Jag måste få skriva av mig, helt utan hämningar om vad andra ska tycka, för det skiter jag nu fullständigt i!
Resan kommer jag berätta om senare, med bilder och allt men kan ju säga att det i det stora hela var toppen!
All love to you, who is standig by my side, forever ♥