Att vara storasyster till en lillebror som är fyra år gammal kan vara bland det bästa, men samtidigt jobbigaste som finns. På en syskonskara av tre är jag äldst. Jag Josefine 16 år gammal. Mathilda 14 år gammal. Och så har vi Anton 4 år gammal. Mellan Anton och Mathilda är det 9 år och 362 dagar, inte illa spikat!^^

Och som storasyster är jag väldigt beskyddande. Och inom mig finns den där "mamma-rollen". Min mamma, som förutom detta är världens bästa, har en längre tid själv varit deprimerad. Och när jag mådde bättre, inte bra, men bättre som förra hösten tog jag över mamma rollen lite. Jag såg till att det var städat, att vi hade mat hemma, att det lagades mat osv. Det första jag kunde göra efter en skoldag var att ställa mig att diska tex. Detta var inget jag var tvungen till, absolut inte men inom mig känndes det som det enda rätta. Detta gjorde jag inte bara för min mamma har haft eller ja har en deprission utan det hände mycket annat inom familjen jag inte är riktigt redo att gå in på.

Det året Anton föddes skulle jag till att fylla 12 år, och har vuxit upp som "x-tra" mamman till Anton, och har alltid fått höra det. Jag vill själv påstå och kan hålla med många som beskrivit mig som lillgammal. Jag har alltid varit väldigt mogen psykologiskt, tänkt steget längre och oftast sets som den vuxne i många sammanhang. Detta tror jag själv kan bero på att jag genom livet har stött på många törnar och insett att livet är mer än en dans på rosor. Jag säger inte att detta är den enda anledningen, men att det dels, säkerligen beror på detta.

Som 14 åring kunde jag ta med mig Anton själv, en 2 åring på Kupolen (köpcentrum) en hel dag för att avlasta mamma och pappa, detta var jag inte tvungen till men jag kunde njuta av den tiden jag fick med honom ensam, det var min och hans tid, då allt fokus var på honom, vilket även  här, tror jag har spelat en stor roll på den tiliten jag och Anton har till varandra.

När mamma hade sin period med många gallstensanfall och åkte ut och in på akuten var det jag som satt om nätterna och vakade Anton, jag som satt där med en ledsen, förtvivlad lillebror och försökte förklara att mamma kom tillbaka. Som tidigare sagt var detta något jag valde.

När jag var 13 år fick jag min första depression och jag kan med handen på hjärtat säga att Anton var den som fick mig att orka kämpa. Och så genom den andra och nu den tredje depressionen.

I helgen var min mamma och pappa till Halmstad och våran stuga och jag tog mig ansvaret över Anton, hela helgen. Och jag tänker inte skönmåla och säga att allt var perfekt, att det inte finns jobbiga stunder men jag kunde känna den där lyckan som sitter i bröstet, när man ser han le, se hur han stolt visar upp sin t-shirt han målat.

Även om jag bara är hans syster så svider det lika mycket i mitt hjärta att se Anton (även Mathilda) skadad, rädd eller ledsen. (Och nu kommer det jag ville komma till ;)) När jag såg denna video blev jag då rent ut sagt förbannad, förbannad! Det må vara en musikvideo, men att utsätta ett barn för den psykiska påfrestningen för en musikvideo är rent ut sagt korkat! Och ja, detta har de alltså utsatt detta barn för...jag tänker inte tala för alla, men mig gör den bara förbannad, för som storasyster relaterar jag detta direkt till Anton, och ja, titta och tyck till!

Anton♥