" Har du skurit dig?"
" Har du *gör en gest med handen över handleden*"
" Men gud vad har du gjort på handen?"

Det var de vanligaste komentaren jag fått när folk sett de röda ärren på min handled. Frågor som de ställt trots att de vet, att om jag skulle svara att jag ramlat eller att  jag gått in i en dörrpost så skulle jag ljuga. Dom som kom med dessa komentarer var de som var tvugna att få sin nyfikenhet stillad, de som brydde sig om de ytliga ärren, om ytligheten, varför dessa röda ärr hamnat på min handled.

För mig delade jag in personerna jag mötte i två kategorier. Den ena var det som jag nyss berättat om, de ytliga. Sedan fanns den andra kategorin där få men underbara människor hamnade.

Det var de som kunde våga se min handled, som vågade röra vid mig, prata med mig och inte fokusera på ärren. De som kunde fråga, naket och ärligt, hur jag mådde, om det fanns något de kunde göra. Eller så kunde de bara vara som vanligt, för det var det man behövde. Jag var aldrig ute efter uppmärksamhet eller liknande, och det var just därför, de som hamnade i denna kategori betydde mest.

Jag har haft vänner som skurit sig, och jag har inte varit den som ryckt tag i dem och sagt: "Vad har du gjort...?!" även om de kanske önskat det. Jag pratade med dom som vanligt, frågade hur de mådde, om det var något jag kunde göra och sedan lite fint inflika att skära sig inte hjälpte, det kanske hjälpte för stunden men inte långsiktit.
Och kanske gjorde jag fel, fel för dem, men jag ville inte tillhöra den ytliga gruppen, för de verkliga ärren sitter inte på utsidan, de djupaste sitter på insidan...och dit kommer man inte med ytlighet som motto.