Från början hade jag ingen plan på att berätta så pass mycket om hur jag mår, hur jag känner kring min depression. Bloggen var till för att kunna skriva ner mina tankar kring livet som mig helt enkelt, att ha något att titta tillbaka på när jag väl blivit vuxen.

Men någonstans på vägen, har jag ändå bestämmt mig att dela med mig av mina egna erfarenheter, berätta sanningen kring allting, försöka få folk att förstå att det är okej, det är okej att vara sjuk, psykiskt.

Som jag berättat tidigare, bygger jag ofta upp en fasad när jag träffar folk. Den friska Josefine. För mig är det ungefär som en mask. En mask där ett leende alltid är finns. En Mask som visar den Josefine, folk känner till.
Men på bloggen kan jag vara ärlig, jag behöver inte sitta och presentera mig genom att titta i era läsares ögon, för det jag delar med mig av är ord, ord som beskriver vad jag har att förmedla.

Denna blogg har blivit mer och mer viktig för mig. När jag för första gången gick ner i en depression var jag 13 år gammal. Men som ämnet är än idag, var det tabu i samhället att vara psyikiskt sjuk, trots att allt fler hamnar i den situationen. Allt var nytt. Det kändes ungefär som att sätta sig i en skolbänk, inför en lektion i ett främmande språk, tex japanska och du skulle förstå allt som sades trots att jag aldrig haft en lektion i detta ämne tidigare. Eller som att din mattelärare skulle komma och ge dig en extremt svårlöst ekvation du skulle lösa under tidspress utan att du aldrig gått igenom hur man löste denna typ av ekvationer.

Jag kände mig som den mest ensamma personen i världen, som ett missfoster. Som ett misslyckande. Jag trodde jag var ensam. Men där ute fanns det dagligen människor som precis som mig själv i denna stund, gick runt med en uppbyggd fejkad fasad. Som kanske även dom kände sig som den enda misslyckade personen, någonsin.

Då allt flera ungdomar hamnar i dessa positioner, kommer in i en helt ny värld, som deprimerade, vill jag på något sätt kunna förmedla att det finns fler.

Och fastän det tar tid att lära sig, så är det okej, det är okej att vara psykiskt sjuk. Man är ingen brottsling, man har inte försatt sig i den situatuionen själv, det är precis som om du skulle drabbas av en fysisk sjukdom, den dyker bara upp, plötsligt en dag finns den bara där. Och framför allt, det finns hjälp att få, och man är inte feg, eller svag för man inte klarar att hantera detta själv, fastän man hela tiden har den känslan. Genom att få, och acceptera hjälp, är man modig och otroligt stark, för att bara kunna erkänna för sig själv, ja jag är deprimerad, nej jag mår inte bra, är att bestiga det tuffaste känslomässiga berg ni någonsin kan tänka er. För allt man vill vara är "normal", men det är just det man egentligen är. Man är människa.

Det jag vill säga med det här inlägget är att bloggen är inte till för att få empati (som vissa verkar tycka att det är det enda man söker). Allt jag berättar om, mina egna erfarenheter är inte för att uppmuntra till "dåliga" saker, utan för att på något vis berätta att tex, skada mig själv inte gjorde det bättre.

Jag vill med bloggen visa att man inte är ensam, att man inte är svag, att man inte är dum i huvudet när man blir psyiskt sjuk. Men samtidigt vill jag kunna visa, för mig den nakna sanningen, om hur det från ett prespektiv är att vara deprimerad. Så även om jag säger emot mig själv, handlar det inte om att jag ljuger för jag säger en sak, gällande andra, och en annan gällande mig, för varje person är en inivid, för det är oftast mer självklart att gällande någon annan finns det inge fel, gällande en själv finns det miljoner fel.

Och jag hoppas kunna få min sak sagd, och kunna förmedla att det är okej, det är okej att vara sjuk, psykiskt sjuk.

 

Everything gonna be all´right