Än en gång har klockan paserat midnatt. Än en gång har det blivit en ny dag. En dag som består av skolsken, av lite kalla vindar, men typiskt höstväder. Men än en gång har timmarna sedan midnatt passerat sakta, fyllda av plågande tankar, ohejdbara gråtattacker och väntan. Väntan att mörkret ska försvinna. Väntan på att de andra i huset ska vakna. När det blir liv i huset, sitter jag inte längre i mitt rum, jag är tvungen att vara uppe, enligt mig själv. Och är jag uppe kommer masken på. Fasaden som byggs på med ett leende, som aldrig försvinner, tills natten åter igen kommer, och jag är ensam, ångesten, paniken och gråten står på kö och bara väntar på att få bryta ner fasaden och låta sanningen komma fram...