På måndagen var jag på ett möte. Ett möte med en rektor. En rektor på ett gymnasium, Dhalander.
Denna rektor var en av de bästa jag någonsin mött. Så tillmötesgående och förstående. Jag vill ju jättegärna gå i en OP klass, och årets OP klass var full, men de kunde ta in mig, sedan "knöt" de snöret om man säger så.

Mötet handlade om mig, hur jag mår och hur jag vill gå tillväga, då jag nu är sjukskriven och inte går i skolan. Tillsammans kom vi fram till tre olika alternativ.

Det första var att jag inte längre är sjukskriven och hoppar direkt in i klassen och fortsätter att läsa på och tex gör de missade kurserna under APU:n tex. Men detta tyckte vi alla på mötet verklade orimligt när de såg hur dåligt, hur slutkörd jag var.

Det andra alternativet var att jag skulle börja i klassen, men läsa på halvfart och sedan ta ett extra år på gymnasiet. Alltså isället läsa ca 800 gymnasiepoäng per läsår, läsa tex 650 poäng per läsår.

Det tredje alternativet var att jag skulle skrivas in på det Individuella programmet, så jag blir tilldelad stuiebidrag osv, men istället för att läsa upp betyg, då det inte är vad som behövs, går ut på praktik, när jag inte längre är sjukskriven, och till våren åter igen söker in på gymnasiet och kanske orkar köra på helfart, om inte lägga upp gymnasiet på 4 år då.

När jag satt där visste jag att det tredje alternativet var bäst. Att jag måste få andrum till att kämpa med en sak åt gången. Jag har klarat att hålla glöden uppe förut men jag är som sagt helt slutkörd nu, jag har stupat och har än så länge inte kraften till att resa mig.

Jag skulle få ett par dagars betänketid men jag visste när jag lämnade byggnaden var som är bäst för mig, men ändå kan jag inte acceptera det.

Dessa dagar har varit jobbigare än någonsin. Jag tycker inte det är på något spår fel att gå IV, tvärtom jag tycker det är toppen att det finns, och vilka möjligheter man kan få, men jag kan inte acceptera att jag, Josefine, som alltid vetat vad jag vill, varit tjejen som är bra på skolan, medans andra tex är bra på sport, inte längre orkar.

Jag har länge haft en dröm om att få bli läkare/ambulanssjukvådare och har oftast stött på stöttande personer som tror på mig, men det finns få, i en nära bekantskap som tvivlat så på mig. Jag har fått hört allt från "det kommer du aldrig kunna bli" till "förväntar du dig kunna bli ambulanssjukvådare, du vet att man måste kunna bla bla bla". Och det är detta som fått mig att kämpa förut, för att bevisa att jag kan då, jag kan.

Mina föräldrar är väldigt stöttande och vill självklart att jag ska må bra, vilket för dem är viktigare än att jag får läsa ett x-tra år på gymnasiet.  Men jag kan inte acceptera det. För i min värd, har de som någonsin tvivlat på mig vunnit.

Men samtidigt har jag lärt mig, att livet är inte förutsägbart. Ibland finns det saker som man inte kan rå för, saker där det inte längre finns ett val, och det är okej.