Direkt efter jag skrivit klart det här inlägget ska jag gå direkt till badrummet, sminka mig. Och alltefterssom sminket målas på i ansikte, desto mer döljer jag den Josefine jag idag är. Leendet kommer på, ögonen kommer tindra och ingen kommer se tjejen som inte längre orkar, som nu är sjukskriven, när jag går tillsammans med min familj på kupolen. Allt folk kommer se är tjejen som ser ut som vem som helst, tjejen med ett leende på läpparna som verkar vara fullt frisk. Så lätt är det. Att bara dra på sig en mask.

För det är okej att lämna hemmet. Det är okej.

Utan att det ska kallas skolk.

Det är okej.