Jag önskar jag orkade sätta ord på allt. Jag startade bloggen för min skull, för att kunna gå tillbaka, minnas och försöka förstått att allt jag lever i, som känns som en hemsk mardrömm är sann. De senaste veckorna har hänt mycket, för mycket och jag har gång på gång brytit ihop. Såren i hårbotten svider och drar efter jag gång på gång river mig i ren ångest.

Tunisien resan kommer inte ske när det var tänkt. VI, jag, Mathilda och finaste K kommer åka, just inte när det var tänkt, detn 12 Juni, detta på grund av mig, eller ja min vilja. Det är för mycket och Tunisien som närmar sig stressar bara på det hela ännu mer, och har vartit en stor orsak till mina vakna nätter och sår. Som tur har jag som sagt, världens bästa syster och värdens bästa Kevin vid min sida som lyssnar, finns där och accepterar att saker och ting inte alltid går som planerat.

Vi kommer som skrivet åka, bara några veckor senare, vilket känns skönt.

Men nu, nu har bägaren runnit över, och det är bara att acceptera.