Gick hem lite tidigare åp eftermidadgen, orkade inte vara kvar hos Chilie. Behövde lite socialt sällskap och komma ifrån hennes vassa klor som rivit upp varenda cm på benet känns det som. Ledsen över att än en gång misslyckats med att börja på Cb behövde jag tröst. Vill så gärna komma igång, men det går inte riktigt som jag vill. Efter operationen för snart 2 år sedan får jag med jämna mellanrum sådana smärtior i övermagen att jag inte vet var jag ska ta vägen. De kommer oftare om jag inte äter med jämna mellanrum, och idag gjorde de även det. Hemma blev det bråk mellan mig och Lillasyster och allt brast. Jag orkar inte mera nu. Mamma skjutsade upp mig, bad om att få åka "hem". Hon erbjöd sig att följa med in men det är ingen idé, då uppstår bara mer bråk.
Den första som möter mig är Chilie, som genast börjar leka med sjalen min, rivs lite till. Men ajg orkade inte, satt på hallgolvet och grät och grät, varifrån alla tårar kom vet jag inte, kroppen var som bly och jag fick riktig pánik, varför händer det här, jag vill inte mera.

Då kommer hon. Struntar i sjalen och kryper upp på bröstet. Slickar mig i ansiktet (jag vet, fräsht! xD) och spinner, ligger där lung och stilla, låter mig till och med klia henne bakom örat.

Hon förstår så väl, så väl vad jag behöver♥