För ett tag sedan satt jag med en vän och pratade. Vi pratade om allt och inget och jag berättade lite om vad som hänt sedan vi sågs sist. Helt plötsligt utbrast hon "Men Josefine, hur orkar du?" Mitt svar är och var enkelt, det gör man. Man bryter ihop. Inte en, inte två utan många gånger. Men varje gång reser man sig och tar sig i kragen, övertalar en själv om att man tar sig igenom det, oavsett. Så kör man på, tills man bryter ihop nästa gång.

För ett år sedan trodde jag inte det. Varje gång jag hamnade i min svaka var jag övertygad om att jag inte skulle ta mig ur det djupaste, att mina föräldrar skulle få planera en begravning istället för sommarens aktiviteter. Men allt efter vägen har jag lärt mig att det går, det går att fortsätta. Man får kämpa, kämpa som fan, och det kanske inte låter så mycket men ingen som varit där kan förstå.

Jag är övertygad om, om jag visste hur jag skulle må idag, om jag visste det för ett år sedan hade jag idag inte suttit här. Jag mår sämre än jag gjort på länge men jag hanterar det på ett annat sätt. Jag lever på hoppet. På drömmen om att jag en dag ska kunna säga att jag mår bra och mena det.

Det finns en sak jag vet, och det är att man gör det. Man tar sig ur de mörkaste hålen och de djupaste svackorna. Man bara gör det.