När jag startade den här bloggen, böt från den andra lovade jag mig själv att jag aldrig skulle dölja den jag var. Jag lovade mig att järnmasken som sitter klistrat vid mitt ansikte aldrig skulle få påverka mitt ventilerations"rum" bloggen. Men det gjorde den. Och jag uppger samma falska fasad här som för omvärlden. Jag ljuger inte, men jag kanske verkar må bättre än jag gör, jag försöker undvika allt det jobbiga så att säga. Jag berättar om hur roligt det var att gå och titta på när Erik Grönwall spelade på kupolen, och det var sant. Men samtidigt berättade jag inte om hur jobbigt det var att stå där, med hjärtat pumpande i 120 knyck, rädslan för att träffa på någon jag kände osv. Det berättade jag inte ens för min familj, för de skrattade jag och var glad...som vanligt.

Så var det inte för ett halvår sedan. Då kunde jag gråta i kön på ICA, jag kunde gråta tittandes på en komedi på TV. Många kanske tycker de låter som ett framsteg, men det är det inte. Det är som att gå ett milakliv bakåt.

Men nu måste jag, jag vill visa den jag är. Jag vill inte visa järnmasken i bloggen. Jag orkar inte det...