Ännu en vecka har gått. Har inte något som helst tidsperspektiv längre, har lust att bygga min egen grav och lägga mig ner nu, jag orkar inte mer. Allt har gått som ett ekorrehjul de senaste åren, just nu snurrar det så fort, mina ben håller inte längre och att ta sig ur är omöjligt. Den vackra dan det slutar snurra då är allt över, frågan är vad som ger vika först jag eller hjulet?

Bara av att sitta här ger mig en ångest, tårar som inte vill sluta rinna, varför vet jag inte. Sveken har varit för stora den här veckan, av folk jag älskat och litat på, folk som jag öppnat min själv för när de bett om det. Så har jag vänner, och fina vänner. Fina vänner som finns där även om jag är en idiot som inte hör av mig ofta, vänner som finns där och är lika trevliga varje gång vi hörs eller syns trots att det gått ett halvår, trots att jag lagt på mig 20 kilo. En sak vet jag och det är att utan er Lina och Linnea vet jag inte vad jag skulle ta mig till, ni betyder så mycket för mig! Ni säger inte "jag förstår" utan era "Jag förstår kanske inte men jag finns här ändå" är guld värda! Och jag kan hålla med, ni förstår inte, men jag vill inte att mina vänner ska förstå, jag vill inte att någon ska förstå, för att förstå måste man gå igenom det själv först. Àllt man förklarar med hjälp av ord är bara en del av allt som känns. Jag kan säga att jag känner ångest, men det beskriver inte hur jag sitter och håller andan, medans tårar rinner och jag sliter i håret för jag klarar inte mer. Men jag vet att de finns där, och skulle de en vacker dag säga, att de förstår, skulle de må dåligt, hoppas jag de vet att jag finns vid deras sida, och att jag ÄLSKAR dem, precis lika mycket som jag gör idag, och jag ska finnas där som stöd till 110% för stöd är det bästa som finns, Lina och Linnea, ni är guld värda!♥

Självklart finns de fler vänner som jag beundrar och är tacksam över att jag har!♥

(Linnea har du en blogg, så säg till♥)