I våras måste det varit fick jag för första gången i mitt liv höra att jag var bortskämd. Detta fick jag höra av en person som då "känt" mig i nästan 3 år, som jag nästan inte delat något riktigt privat med.

Det hela utspelade sig i skolans korridor. Jag, Hon och en till tjej stod och pratade om resor. Jag berättade om hur familjen funderade på att åka till Grekland (det blev tunisien) till hösten och om hur jag och mamma sparat i nästan 2 år för min och hennes resa som skulle ske på vårkanten (blev tunisien igen i okt). De här två tjejerna jag stod och pratade med då berättade först om deras planer, sen blev det min tur och jag berättade. Mitt i allt utbrast Hon med komentaren att jag var en såndär bortskämd unge sen gick hon. Häpen stod jag kvar. Jag, bortskämd?

Jag tänker inte sitta här och säga att jag saknar något, det gör jag inte, absolut inte, och det har jag heller aldrig gjort! Men jag tänker inte heller sitta här och säga att vi levt i ett överflöd. Det fanns en period när mamma pluggade till lärare och pappa var den enda med en fast inkomst som inte var speciellt hög.

Det fanns en period då man fick nöja sig med makaroner och korv 5 dar i veckan, eller att kanske inte alltid kunna få den dyraste jackan, men det led inte jag någon nöd av! Jag hade istället en underbar familj och jag levde bra och visst hände det att man ibland fick den dyrare jackan eller vi fick något som var över vanligheterna. Man kan säga att jag levde i det mer normala familjen, med mer normala tillgångar om man säger så. Pengar fanns det inte ett överflöd av men vi hade allt vi behövde och lite till. Jag menar vi hade nyss köpt ett hus när mamma börjat plugga som behövde renoveras och så vidare.

Det jag kunde reagera var hennes uttryck, att jag var en såndär bortskämd unge. Hon visste ingenting om min tidigare bakgrund i den mån att kunna säga något sådant. Innan tunisien resan har jag varit utomlands två gånger. Dessa gånger var det inte vår familj som betalade för dessa utan min farfar som ena gången sålt en hel del skog och den andra sin stora sommarvilla med mycket tomt. Dessa gånger var vi även ca 22 pers som åkte!

Det har funnits tuffa år i mitt liv, men det är ingenting som gjort mig något ont, snarare gott. De senare åren har min pappa startat ett eget företag utöver sitt "vanliga" arbete som gjort att vi kunnat unna oss mera, dock inte till en överdrift, utan det har mer fått ekonomin att komma på fötter. Men just denna veckan var en speciell vecka om man kan säga så, då tvister om ett arv som pågått i 1 år blev klara. Min mammas farbror var en...rik man kan man då gott kalla det som för 1 år sedan gick bort sorgligt nog, samtidigt som man tyckte det var det bästa då han levt med baksidorna av en kraftig stroke sedan några år tillbaka. Min morfar fick ärva alla hans tillgångar då han inte haft några egna barn. Morfar valde nu att dela upp summan i 5 lika stora summor. Han tog en del, mamma fick en, och hennes 3 bröder fick även de en del var.

Jag tänker absolut inte gå in på hur mycket pengar vi fått eller liknande men det är en stor summa vill jag påstå, pengar som ska sparas och användas till viktiga saker som vi prioriterar bla annat en nyare begagnad större bil då den bil som vi idag använder som "familjebil" bara går sönder och sönder. Och visst, det var jättekul när vi i fredags kunde se summan som fanns på kontoutdraget. Och visst, det kändes speciellt att kunna få gå och välja en kamera jag ville ha, och få välja lite diverse saker som vi fick. Men det var allt. Idag sitter jag här, med vetskapen om hur mycket pengar som finns men det gör inte mig något. Jag bryr mig inte. Jag vet hur man tidigare sutit och sagt "Åhh tänk om man skulle vinna på lotto, vad lycklig jag skulle bli". Visst det är skönt att veta att pengarna finns där, men man blir inte lyckligare.

Lycka kan inte köpas för pengar♥