På något sätt hade jag bävat inför helgen. Mycket folk. Mycket stim. Mycket måsten. Jag orkade inte. Mellan varven då vi sprang runt som idioter här hemma och plockade ihop bröt jag ihop, gång på gång på gång. Varför skulle de komma, varför?

Men så kom de. Allt var som vanligt, massa kramar, massa bus och massa stim. Mycket folk och mycket måsten men det var okej. Jag kommer ligga död på måndag när de åker men jag måste, måste hålla skenet uppe.

Så satt vi där, hade nyss ätit oss mätta på underbar thaimat, de vuxna satt och smuttade på sitt vin, pratade och skrattade. De små, Lillebror, T och A satt och byggde lego på golvet framför tv:n. A är äldst, 8 år. T hon är nyss fyllda 5, och Lillebror han också snart 5. Samtidigt som det var jobbigt och jag bara ville gå därifrån så fick jag någon typ av ro inom mig. Det är så det ska vara. Om år ska jag sitta där med Lillasyster och Lillebror med sina familjer, smutta på vin och prata vuxen saker. Ja för jag ska finnas om ett par år, det har jag bestämt mig för. Även om vagnen på känsloregistrets berg- och dalbana stupar rakt ner så måste jag kämpa. En vacker dag försvinner det läskiga och man fortsätter på nytt uppåt, uppåt för en ranglig osäker framid.

God Natt♥