När jag efter nästan 3 år valde att prova på de så kallade Lyckopillren då jag sett en tydlig förbättring hos min syster samt efter att ha försökt nästan allt som stod i min makt för att "bli frisk" visste jag vad jag gav mig in på. Jag visste att de året jag hade kämpat med min övervikt efter min första depression skulle vara förgäves, jag visste att kilon sakta men säkert skulle krypa sig på och det var jag beredd på. Jag hade två val. Prova på tabletter som en sista utväg, må bättre men stå där med en massa kilon att än en gång försöka bli av med. Eller så kunde jag strunta i tabletterna, inte ge dem en chans och stå där med en kropp som jag var mer än nöjd med. Jag valde det första alternativet. Jag visste att de inte skulle få mig att springa och studsa av glädje efter en vecka men allt kanske inte lika längre skulle vara lika jobbigt. Alla dessa vardagssaker såsom att ducha, titta på tv, gå upp på morgonen osv. Det dröjde inte länge innan vågen snabbt la på 2 kilon, som blev 3 som blev 4 osv. Jag var desperat. Jag började lite på Nutrilett inför skolavslutningen. Ville inte komma tillbaka efter 10 veckor och ha gått upp nästan 12 kilo (det gick väldigt fort!). Jag skämdes inte. Det gjorde jag med handen på hjärtat inte. Snarare var jag mer rädd för vad alla som inte visste vilken kamp jag kämpade med när jag bara var Josefine, när jag inte var "Josefine" som log och var glad hela tiden. Och fastän jag drack 555 kcal om dagen, motionerade som tusan kunde vågen ändå fortsätta vandra åt fel riktning. Tillslut blev inte heller det hållbart.

Jag fortsatte att må dåligt. Dosen höjdes och höjdes och kilona kom, allt fler och fler.

När jag i November väl valde att sluta med medicinen efter att ha ätit den i 7 månader, slutade plötsligt den massiva viktuppgången. Sedan November har jag gått upp ca 3-4 kilo. Dessa kom de veckor jag trappade av sen har jag stått still.

Jag tror eller ja jag vet ju att det inte är själva tabletten som är full av kalorier eller liknande, utan det är suget som kommer med den. Jag lovar er, det går inte att beskriva! Anna Skipper skulle fått spel om hon såg vad man stoppade i sig! Jag kunde ungefär jämnföra mig själv med min mamma när hon var gravid med Lillebror och hennes begär på apelsiner. Mitt sockerbegär eller ja sötsug försvann helt efter jag under 2008 gått ner nästan 20 kilo efter min första depression. Choklad och annat godis fick mig att må illa efter en eller två bitar och fikabröd var inte att tänka på. Men som en blixt från klarhimmel funkade jag inte utan den där chokladen eller det där fikabrödet. Kroppen skrek efter mer! Och tro mig, det handlade inte bara om godis och fikabröd utan om allt! Om nötter, om makaroner om popcorn om allt! Samtidigt som jag inte ville var kroppen bara tvungen att ha det, där låg problemet.

Men när jag idag sitter här och har gått upp nästan varenda kilon skäms jag inte över det. Mer att jag skäms över vad alla andra tycker om mig. Vad tycker alla andra? Alla andra som inte vet vad jag gått igenom eller går igenom, vilken rätt har de att döma mig...Men jag har valt att ta tag i det här nu. Innan har jag inte känt mig riktigt mentalt förberedd, det har alltid känts som en jobbig väg ligger framför mig men den är borta. Jag vet att det kommer bli tuffa veckor som en vacker dag kommer ge mig resultat. Jag har skrivit förut om att nu ska jag börja på Nutrilett eller liknande så har jag lagt av efter någon dag.

Men nu mina vänner. Nu ska det ske. Jag har ett otroligt stöd från min familj som vill hjälpa mig, för min skull, för jag vill det! Imorgon är en ny dag på ett nytt liv. Och jag vill inte hymma över det, för det finns inga fel i det!