De senaste dagarna har inte bjudit på speciellt mycket bloggande, och allt har sina anledningar.
Det har varit tuffa dagar. För 12 år sedan förlorade jag min bästa vän. Jag var 4 år gammal, och min bästa vän gick bort. Min bästa vän var min mormor. Jag kan än idag minnas doften av hennes parfym, hennes röst och hennes konstanta hostande efter på tok för många år av rökning. Det finns många minnen jag har av min mormor, bara bra. Jag var 4 år när hon gick bort, men under de 4 åren hade jag hunnit samla på mig många minnen. Hos henne kände jag mig trygg. Jag sov ofta över hos henne i hennes lägenhet. Vi brukade dansa runt på kvällen, iklädda varsin sidenpyjamas från hennes byrå. Ja, jag iklädd hennes pyjamas som var något för stor, till Dolly Partons låtar. Varje gång fick jag en ny tandborste, det var liksom en rutin när jag stannade över natten.

Men det är inte bara de jag kommer ihåg. Hon hade alltid sina gömmor. Eller ja, varje gång man kom och hälsade på låg alltid en pallekuling-choklad och väntade högst upp i kylskåpet. Man drack Fun-Light saft med smak av lime och åt hennes gummiaktiga sockerfria godisar med smak av jordgubb.

Jag kan än idag minnas samtalet. Tårarna. Kvällen. Jag hade nyss fått börja svara i telefonen. Mamma var inte hemma, men pappa var, han stod i tvättstugan i vår lilla villa på Listvägen. Mamma och jag hade bara dagarna innan varit in till henne på sjukhuset, hon önskade så väl att jag skulle sjunga för henne. Jag sjöng gång på gång hennes favorit sång som egentligen är en psalm. Glöm inte bort att änglarna finns.

Glöm inte bort, att änglar dom finns
att dom är här för att se hur vi har det
att dom kan hjälpa oss fast dom inte syns,
glöm inte bort att änglar dom finns...

Mamma bad mig komma ut ur rökrummet som fanns på avdelningen hon låg på. Jag vägrade. Jag stannade kvar och sjöng. Vi sa att vi skulle ses snart igen. Men det blev aldrig så. 

Det var söndag kväll och jag var 4 år, stolt över att få svara i telefonen, men jag var inte gammal nog att få ta samtalet. En kvinna ringde och sa att hon var från sjukhuset och behövde få prata med mamma eller pappa, det gällde mormor. Någonstans inom mig visste jag, trots att jag var liten.

Jag gick till Lillasyster som sekunden innan skrattat i tvättstugan, så kom pappa och berättade.  Jag vet inte om jag inte vill komma ihåg, men jag minns inte mycket mer av den kvällen. Mamma grät. Vi blev skjutsade till mammas vännina medan mamma och pappa åkte till sjukhuset.

I måndags kunde jag inte följa med till hennes grav. Stannade i bilen. Jag trodde jag var starkare än vad jag var, låtsades vara sur, men det gick inte. Det går inte en dag utan att saknade får mig att skrika i kudden, tårarna att rinna och huvudet att spela upp de sista minnena med henne i huvudet.

Hennes favoritsång har ändrats. Det är inte längre änglarna vi sjunger om när vi står där på graven. Då sjunger vi om mormor, älskade Jenny Myrvoll♥

Glöm inte bort att Mormor hon finns,
att hon är här för att se hur vi har det,
att hon kan hjälpa oss fastän hon inte finns,
glöm inte bort, att Mormor hon finns...