Ett inlägg. Tystnad. Frågor som förtjänas att svara på.
Jag vill. Jag vill. Jag vill så gärna. Men jag orkar inte.

Jag har peppat, laddat och förberett så för den här hösten. Men när det väl kommer till kritan så finns ingen ork.
Den lilla ork jag har, den lilla gnistan som finns innan ljuset slocknat, det är den lilla gnistan jag lever på. Den lilla gnistan får mig att orka hoppas och tro på det bättre, men där tar energin slut.

Jag har sådan vilja, så mycket mål, drömmar och krav på mig själv. Men jag orkar inte. Det känns som kroppen springer ett marathonlopp om dagen, som att hjärnan går på högvarav och aldrig vilar. 

Fan!

Jag är inte mer än människa. Jag har i snart 4 år mått så jävla pissigt, simmat på den djupaste botten, har jag trott. Dock sjunker jag bara längre och längre och längre ner. Jag är inte frisk. Jag är utbränd kallas det så fint i idag inom  psykiatrin. Jag är utbränd och deprimerad. Fin kombo. Så lägger vi till att man är 17 år, att man får höra från alla håll och kanter om att det här är ens bästa tid i livet. Det är nu man ska leva.

Jag är mer död än levande. Jag andas. Mitt hjärta dunkar dess rytm. Men inom mig, finns inget. Jag orkar inte längre tycka, orkar inte längre tänka. Det är då man kommer in på förbjudna tankar. Om ändå ett spamfilter fanns för ens hjärna. Det skulle vara så mycket enklare att vara borta. Förbjudet Förbjudet FÖRBJUDET!

Jag har vänner som jag älskar. Som jag vet finns där. Som vet att dom betyder så in i helvete jävla mycket, även om jag beter mig som en apa och är otroligt dålig på att ta kontakt med dom, dom är äkta vänner ♥