Misslyckad. Det är det ord jag beskriver mig själv med. Ställ upp 500 andra som är precis som jag, sjukskrivna eller liknande på grund av en utmattningsdepression/depression så skulle jag kalla alla andra starka, men inte jag, jag är misslyckad. Jag vet att jag inte är det, även om jag har den känslan gentemot mig själv. Jag vet att jag gör så gott jag kan, försöker vara så "bra" som möjligt, men mina krav på mig själv är för höga.

Att inte klara av skolan som alla andra är för mig det värsta. Som jag skrev i tidigare vill jag så mycket men jag orkar så ytterst lite utöver att intala mig själv att allt blir bra i slutändan. Samtidigt har jag någonstans inom mig börjat prioritera rätt om man säger så, efter många om och men. Jag har inte gått på det ännu, men en vacker dag kanske. Jag kommer ha så många chanser att sätta mig i skolbänken igen. Idag finns det så mycket du kan göra för att få gymnasiekompetens/liknande, som kan leda till det jag vill arbeta inom. Men jag har ett liv. Och vad spelar betyg och kompetens för roll om den lilla gnistan som finns skulle slockna och allt skulle vara över...

Allt handlar om att prioritera rätt, och vem vet. Dom kallar mig smart, klyftig och ambitös, men även jag har saker och ting att öva på...men en dag, en vacker dag kanske jag själv kan kalla mig smart, klyftig och ambitös, då inte över mattetal och uppsatser...