De senaste dagarna har minst sagt varit tumult artade. Inget jag har lust att dra upp här.

Alla har vi våra bristningsgränser, en gräns där man inte orkar mer. Man orkar inte höra mer tjat, gnäll och klagomål. När man bryter ihop. Jag nådde min för längesedan, väldigt länge sedan. Men det var inte tillåtet att bryta ihop, enligt mig själv, jag fick absolut inte. Och jag har fortsatt med happy facet och låtsas som om allt är okej, medan insidan har bönat och bett att sakta ner för jag orkar inte mycket mera. Och jag har brytit ihop. det är hemskt. Jag trodde på allvar att jag skulle dö. Jag känner fortfarande rivmärkena i nacken efter att i panik och ångest rivit och dragit mitt eget hår. Nagelmärken efter hur jag försökt trösta mig själv.

Jag har brytit ihop. Totalt.

Alla gånger jag trott att jag har fått nog, that´s it´s liksom, var bara en försmak, av vad komma skulle.

Jag vet inte när, eller hur jag ska komma back on track.

Det enda jag vet är att det måste få ta tid. För jag är körd, totalt jävla slutkörd.

Punkt.