De senaste dagarna har jag inte gjort mycket, alls. Jag har mest legat i sängen, gråtit och stickat. Jag gråter över att skinkan inte fastnar på mackan. Jag gråter över att jag tappar en maska på stickningen. Min turkosa vägg har blivit min bästa vän. Det här kommer ta tid och det måste det få göra helt enkelt.

Det är som att cykla. Man börjar med stödhjul, men så småningom ska de bort och man måste kunna hålla balansen. Balansen mellan ångest och panik i detta fall. Jag kan inte luta mig för mycket åt vänster, då slår jag hårt ner i Ångesten. Lutar jag mig för mycket åt höger, slår jag hårt i paniken. Lika som man skulle slå in i asfalten.

Jag måste helt enkelt lära mig att cykla. Livets cykel denna gång.