Har inte bloggat på hur många dagar vet jag inte alls. Okej det där lät konstigt, skit samma. Har ingen lust, till något. Har varit barnvakt ett par dagar medan mamma och pappa åkte ner till Halmstad, vilket inte gav någon tid till vila precis. Städa, städa och städa var vad jag gjorde...typ, och lagade lite mat, nattade Lillebror och försökte hinna med att andas.

Nya tapeter har då kommit upp. Vet inte vad jag ska tycka eller känna, någon som vill berätta? Killarna gjorde ett bra jobb. Ni vet sånna där killar som två hormonstinta 15-åringar satt och fnissade åt hela tiden?

Måndag blir det BUP. Vill inte men måste. Ett tag kändes det bra, bra att de fanns där, tog mig på allvar och kunde se mig när ingen annan kunda. Kunde förstå mig och säga att det var okej. Det skar sig, jag tappade tron helt enkelt. Ett litet samtal, som vände upp och ner på allt, så sviken.

Men jag måste. Måste få mitt sjukintyg utskrivet. Såren i nacken läker aldrig, rivs upp om och om igen. Panik och ångest är min vardag, men någonstans hittar jag styrkan i att fortsätta men jag vet inte var. Kan inte räkna antalet gånger jag varit en millimeter från att ge upp de senaste dagarna.

Att mina knän och fotleder har strejkat totalt gör inte saken bättre. Kan inte längre cykla till affären, som kanske ligger 500 meter härifrån, utan ett par timmar senare somna av utmattning, med värmedynor på lederna, kroppen proppad av smärtstillande och salta tårar rinnande nerför kinderna.

Det finns vissa som skäms, eller ja inte alls tycker om att beklaga sig i sin blogg. Men jag måste. Jag måste få ur mig detta, såsmåningom kommer jag behöva titta tillbaka på hur det var nu, just i denna stund. Det kommer jag inte kunna om jag inte är ärlig mot mig själv.

Men i sekunden jag lämnar min trygga vrå, min skyddande atmosfär, åker järnmasken på, min bästa vän. Jag ler och ser glad ut, svarar bra på alla frågor jag får.

Min vardag, mitt liv.

Om 7 veckor drar vi.