Kevin och jag träffades av en slump på Bilddagboken förra året. Vi pratade mycket, långa telefonsamtal, MSN:ade till småtimmarna och delade med oss av våra många minnen. Kevin var en sådan som fick mig skratta, som fick mig att le, som fick mig att springa till telefonen för att se om det var han som ringde.

I September kom han till mig. Det var en av de bästa helgerna i hela mitt liv. Dock gjorde vi inte så mycket mer än att ligga i sängen, dela livserfarenheter och skratta men ändå, jag var så...jag vet inte vilket ord jag ska använda men han var här, min bästa vän, vännen som hade allt, som även blev min pojkvän!

I samma veva började jag må dåligt och komma in i min andra djuba deprission. Med tanke på att han bodde i Stockholm och jag här så beslutade vi, eller ja jag mig för att släppa honom fri om man säger så. Jag gjorde slut och hoppades han skulle få hitta kärleken i en frisk tjej, som alltid orkade vara glad, på något sätt ville jag skydda han, men även mig, låta han slippa se den tjej jag blev, som inte längre orkade, som bara behövde vara...

Vi förblev bästa vänner. Trots att det gått över ett år sedan vi senast sågs har det inte gått en dag utan att jag på något vis hållit kontakten med Kevin, via MSN, telefon, Sms, you name it!

Kevin är fortfarande den som får mig att le, som får mig att skratta, som får mig i mina svåraste stunder att må bra! Han säger alltid de rätta sakerna vid de rätta tillfällena.

Det är inför honom man kan sitta och sncka skit om tjejproblem och han bryr sig. Man kan säga exakt allt!

Det är min Kevin det, min killkompis Kevin Back , och det finns inte en sekund jag slutat älska honom ♥♥♥

Och Om denna kille har världens bästa mamma
(det är hon nog ändå^^) så kommer
denna underbara man joina oss på resan
 till Tunisien, håller tummarna! :)