Vi är framme, efter en mer eller mindre kaotisk bilfärd ner men vi sitter allihop helskinnande i stugan i alla fall.
När jag var mindre var man ner en gång om året, på sommaren, det var det ultimata. Nu sitter jag här för tredje gången i sommar och för fjärde gången i år.

Nästa år, kommer jag återigen sitta i stugan. Men inte där jag sitter nu. I åtta år har det varit på tal om att stugan ska flyttas och nu ska det bli av. Som tur lämnar vi inte Västervall men kommer i alla fall ett par meter ifrån järnvägen. På något sätt känns det ändå sorgligt. Det är ju här, vid de här äppelträden, vi det här plommonträden vid den här tomten, vi har alla våra minnen. Om hur vi klagade att tågen lät för högt eller om hur långt det var till parkeringen.

Nu kommer vi få 10 meter parkeringen och kommer snart inte kunna höra tågen.

Det här är mitt paradis. Mitt smultronställe. Jag är inte en av turisterna som är på semester. Jag är hemma.