Jag och Anton sitter på stranden. Det är kväll. Hans röda hår lyser upp som en liten prick på den stora stranden. Vi sitter där, han och jag. Han bygger sandslott och jag begrundar denna underbara varelsen, min lillebror. Så kommer det...

"Får jag fråga dig en sak Josefine?"

Med ett leende på läpparna säger jag, självklart, och tittar i hans otroligt vackra ögon.

"Vill du dö?"

En fråga jag inte väntat mig. Men jag fortsätter att le. Säger att självklart vill jag inte det.

"Ljuger du?"

Ljuger jag? Jag vill bara skrika ut....JA! Ja, jag ljuger. Jag vill inte finnas kvar, jag vill försvinna. Försvinna från alla problem. Allt.

Men jag ljuger. Jag fortsätter att le, berättar hur mycket jag älskar livet med honom. Att jag aldrig vill dö.
Han skiner upp och vi fortsätter leken. Han ger mig en kram. En puss. Berättar hur mycket han älskar mig, precis som han visste...