Det har alltid funnits och kommer alltid finnas frågor och svar kring varför och hur. Hur hammnade jag i den situationen där jag från att ha älskat skolan, nu sitter sjukskriven för jag inte längre orkar. Eller varför jag inte är mer med kompisar när jag mår dåligt än när jag inte gjorde det, efterssom det är nu de behövs. Hur går man från att vara en glad posetiv tjej med framtidsplaner på 30 år till att vara en tjej som inte orkar tänka ett par månader framåt...

Det är frågor jag själv velat ha svar på.



Så satt jag igår och tittade på Fråga Doktorn på SVT, där de gästades av Sanna Åkerman, författaren till Zebra Flickan och nu även För att Överleva - om självskadebetende. Och av att se någon som varit i en liknande situation, sitta och berätta svaren på alla dessa frågor jag haft inom mig, fick mig att känna hopp, någonstans där långt inne föddes gnistan av Hopp.

Varför berättar Jaginte om hur man mår för allt och alla, varför skjuter man de bara längre och längre bort fastän man vill ha sina vänner, föräldrar nära sig?

"Man vill ofta skydda sina vänner/ föräldrar, för det de inte ser, har de inte ont av"

Och nej jag är ingen bra vän. Det vill jag erkänna, jag skulle själv tröttna på att bara gå runt och vänta.
Men det viktigaste ens vänner/föräldrar kan göra är att våga finnas kvar, för hur långt bort jag än stöter er, hur lång tid det än tar att jag kontaktar er så finns ni i min vardag, det är ändå ni som lågan att brinna.

Men på något sätt vågar man inte. Man vet att frågorna om varför, hur osv kommer upp om man skulle börja inleda en konversation. Men det är inte det där hur eller varför man behöver. Det man behöver är att få prata om tiden innan sjukdomen kom. Innan, i mitt fall nu då, deprissionen började styra mitt liv. Jag kan gå på bio, jag kan gå och ta en fika utan att smitta ner alla, men det är samtidigt ingenting jag valt, att vara sjuk.

Så till alla underbara vänner som finns där ute, ni betyder verkligen mest!♥