Senaste dagarna har varit turbulenta. Har lust att skriva av mig men det är väl ingen ida, får väl skit för det också då.
Känner mig värdelös, misslyckad, och enda anledningen till det är att jag för en gångs skull, försöker tänka framåt, försöker se till att jag kan bli att må bättre. Den senaste veckan har varit väldigt jobbig, har höjt dosen än en gång, nu till 150 mg men jag är helt veck. Jag kan stå i kön till på ICA och tårarna rinner, jag kan sitte på Antons rum och leka med honom och tårarna rinner. Jag går från 0-100 på en miljondels sekund, vet inte vad jag ska ta mig till.

Igår var det min 16 års dag oh den var underbar, på alla sätt och vis, men ändå fans känslan där, få bara bort all smärta. När jag satt på toan med tårarna rinnandes ner för kinderna, (jag hade alltså låst in mig för att få vara ifred) och såg en rakhyvel ligga där...tro mig, jag vill inte ta livet av mig, men jag orkar inte längre...

..och för att jag nu gör något som behövs för mig att kunna gå vidare, betyder att jag säger att jag är den enda som mår dåligt, bara så ni vsste, för det visste jag inte ens själv...men enligt någon så är det så...