Underbart!
Morgon i Halmstad
Vi är framme
Det gör man
För ett tag sedan satt jag med en vän och pratade. Vi pratade om allt och inget och jag berättade lite om vad som hänt sedan vi sågs sist. Helt plötsligt utbrast hon "Men Josefine, hur orkar du?" Mitt svar är och var enkelt, det gör man. Man bryter ihop. Inte en, inte två utan många gånger. Men varje gång reser man sig och tar sig i kragen, övertalar en själv om att man tar sig igenom det, oavsett. Så kör man på, tills man bryter ihop nästa gång.
För ett år sedan trodde jag inte det. Varje gång jag hamnade i min svaka var jag övertygad om att jag inte skulle ta mig ur det djupaste, att mina föräldrar skulle få planera en begravning istället för sommarens aktiviteter. Men allt efter vägen har jag lärt mig att det går, det går att fortsätta. Man får kämpa, kämpa som fan, och det kanske inte låter så mycket men ingen som varit där kan förstå.
Jag är övertygad om, om jag visste hur jag skulle må idag, om jag visste det för ett år sedan hade jag idag inte suttit här. Jag mår sämre än jag gjort på länge men jag hanterar det på ett annat sätt. Jag lever på hoppet. På drömmen om att jag en dag ska kunna säga att jag mår bra och mena det.
Det finns en sak jag vet, och det är att man gör det. Man tar sig ur de mörkaste hålen och de djupaste svackorna. Man bara gör det.
Polisen
Idag ska vi ta en liten tripp till farbror polisen. Ett nytt pass ska göras! Mitt har egentligen inte gått ut, utan gör det nästa år, men låt oss säga att ni förstår när man två gånger vid två olika tillfällen flugit och de har frågat om det är jag eller min syster, eller om det verkligen är jag på fotot. Och efterssom det blir mycket resande i år vill jag ha ett nytt, för tro mig, på mitt pass är jag inte alls lik mig, men så kan det gå när man har en surkärring till "hjälp"! ;)
Hastigt och Lustigt
Sådär hastigt och lustigt åker troligtvis jag, syster och Julia ner till Halmstad nästa vecka. Var helt emot att följa med men det var något som lockade. Var ner förra året själv två vändor, eller ja en med syster och en då till mig vän, och sedan en gång själv. Kan ju bara hoppas och jag tror inte annat än att det kommer bli så mycket roligare att åka nu! (: ♥
Baka, baka liten kaka
Värken i knän och fotleder går inte att beskriva efter gårdagens "walk" på 8 km med Julia. Idag blir det lika långt, om inte längre, men det är sm man säger, vill man vara fin får man lida pin...fast alla är ju fina oavsett!:)
Idag ska det bakas. En hel del. Sen hur mycket jag hinner återstår att se!
Sista delen
Rullar hemmåt
Vi gör ett nytt försök
Men inga lampor är på bilen tända så det borde gå^^
Tänk om
Kan ändå kännas skönt att vi bokade om resan. Halsen värker bara mer för var dag och ögoninflammationen håller psykiskt på att ta kål på mig. Det kliar och kletar och värker och svider. Nej fy fan! Men ibland får man bara bita i det sura äpplet och fortsätta ändå. Man kan gå runt och oja sig och beklaga sig, inget fel i det, men jag vet med mig att det gör saken inte bättre. Halsen slutar inte värka och ögonen kommer inte sluta rinna för det :)
12 Juni
Igenklistrade ögon
En rejäl förkylning och ögoninflammation - check!
Påväg till Ullared...eller inte!
Nyss hemkommen
Mayday
När det kliar i bena
Sveriges nationaldag. Inte för den firas något speciellt här hemma men jag ska väl baka något för att ändå^^
Kanske cup-cakes med sverige tema? Vi får se gott folk!
Att träffa en ny hjärnskrynklare
Mitt första misstag
För ett par månader sedan slutade vi, men har hoppat in som reserv ibland när det saknas folk, även så denna helg. Så pappa och jag var iväg en vända idag, där det var mycket lägenheter. Det var då det hände, mitt första misstag.
Man kan ju välja om man vill ha reklam eller inte, vill man inte, sätter man upp en lapp "Ej reklam, tack" eller liknande. När man hållt på i en halvtimme så går det automatiskt av sig själv, annonsbladet i om de inte vill ha reklam, reklam bunt i om de vill. Så kom jag till en dörr där det inte stod någonting, trodde jag. Det var bara en lillabläckklump på dörren så jag la i reklamen, och sprang vidare upp i trapphuset. När jag sedan kommer ner, öppnar en man i 35 års åldern och riktigt slänger ut reklamen, så de olika bladen hamnade lite här och var.
"Varfan gör gubben tänker jag" Så då går jag till dörren och tittar man noga, noga, noga så ser man tunna streck som ska föreställa ett "Ej reklam" i svart. Dörren lämnade han öppen och jag talade högt och svor när jag plockade upp reklamen han slängt ut i hopp om att han skulle höra mig.
"Ska man inte ha någon jävla reklam kan man ha en tydlig skyllt och man hade tamefan kunnat lägga ut reklamen istället för att vara en sån surpuppa och slänga ut den, men det ska visst finnas alla typer av människor.."
Sen gick jag därifån.
Att svära var väl lite att ta i men det gör mig så irreterad, hade det varit så fel att lägga ut reklamen? Och för det andra, jag såg fel, det hade nog inte varit många som såg mer än en liten lila bäckklump.
Men, jag hoppas ändå att han hörde...faktiskt, om man får vara så elak!
Mammas dag