Nu sticker vi på marknad och höststövlarna åker fram!

Imorgon ska jag För första gången på över 1,5 år göra ett matteprov. Nu blir det lite sista minuten plugg innan läggdags, men det känns bra faktiskt. Prioriteringsreglerna, negativa tal, bråk med och utan lika nämnare...det sitter.

Kvart över elva ska jag vara i Säter redo att förhoppningsvis visa vad jag kan. Innan hade jag tänkt hinna med en promenad med grannen, frisk luft i all ära! Sedan blir det gymmet hos sjukgymnasten och sedan ännu ett till möte innan det blir helg, underbart!

Plugga var det ja!

Var på sjukgymnastik idag för första gången på evigheter. Otränad? Jo så in i HELVETE! Det var så jag knappt tog mig fram från cyklarna till "gymmet", och det kan vara vadå, 10 meter? Dock körde jag på som en galning på cykeln, 40 km/h flög jag fram på i relativt hårt motstånd, men jag behövde det, få kämpa lite med kroppen för det är tungt idag.

Det var längesen jag grät. Nästan 1 vecka. Jag har gråtit innombords, skrikit och känt hur ångesten tagit i men inga tårar. Men så hände det idag. När jag står där och det är dags att börja träna med sjukgymnasten. Precis innan jag ska gå in kommer en och två sen tjugotvå tårar och de slutar aldrig rinna. En liten liten fis i rymden till bagatell som jag i vanliga fall inte skulle bry mig om fick mig att hulka som ett litet barn.

Min älskade finaste Ralph. Min bästa vän vars päls har torkat många tårar gick bort igår. Jag grät inte. Inombords grät jag, jag var tom. Bara låg och stirra ut i tomma inget, han kunde ju inte vara borta? Men så idag, kom en liten bagatell som fick mig att hulka och snora och gråta, all sorg över att han verkligen är borta kom ikapp mig där på väntrummet till sjukgymnasten.

För många är en kanin bara en kanin. Men nej Ralph var ingen kanin. Han var som en liten hund som vid nyår hoppade upp i chips skålen och gottade sig, som kom när man robade hans namn och som bara kunde ligga på axeln i timmar.

Han var inte världsgammal, men att han var sjuk hade jag nästan börjat förstå. Vi har 3 kaniner, var det ojämnt med äppelbitar osv fick Ralph alltid flest. Nu menar jag inte att vi alltid gett han mer mat med flit än de andra, de andra har alltid fått så de klarat sig, självklart! De har blivit fetare och fetare medans Ralph bara blivit mindre och mindre, så att något inte var rätt började jag förstå, men man intalar sig att allt är tipp topp, han var ju min lilla älskling. Han kom när han behövdes som mest, när allt var svart förra våren. Han var mitt allt.

Han är borta och kvar har jag fina Evert och söta Jamila (vilka typiska kanin namn va^^). Fina lugna Ralph...han kommer jag alltid bära med mig, även fast han i mångas ögon bara var "en kanin"..men han var min kanin <3

En vecka sen jag skrev. Inte mycket som har hänt.

Det där hemska illamåendet som får en att vilja stoppa fingrarna i halsen finns fortfarande kvar, but life goes on!

Har börjat plugga matte A hemmifrån och det går super!

Om 3 veckor sticker jag och grannen till Illetas i 6 dagar för ynka 2000 spänn!

Vi hörs!

Just nu gnälller jag bara. Förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt! Det tär på mig. Energiförådet ligger på minus. Har varit uppe sen nio och flängt runt. En twister (glassen) och ett degistive kex är vad jag har fått i mig, magen kurrar men det går inte, får kväljningar av att svälja mitt eget saliv. Sen pirrar jag. Ärligt. Hela kroppen pirrar, ni vet sånt där irreterande spring i hela kroppen. Det är medicinen. 4 veckor till ska jag stå ut. Om 2 veckor blir det dubbeldos...det blir bra tillslut.

Nästa vecka finns lite saker att fixa. Får dock se om jag hör av mig till J och frågar om vi ska ta en eftermiddagsfika någon dag istället, för att få i mig lunch kommer aldrig gå, och så lägger sig oftast illamåendet mot kvällen. 4-6 veckor skulle jag må som jag gör enligt tanten på apoteket.

Venafaxin is the shit!

Fyfan vad illa jag mår! Ush! Fy! Tvi! Bä!

Medicinens fel. Är det såhär det ska vara? Det pallar jag knappast...

Det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Lyckades gråta lagomt mycket, vilket han verkade ta förståeligt, det är inte lätt att sitta och snick snacka sådär rakt ut i luften. Typ. Fick mer ut ur han på en halvtimme än vad jag fick utav läkaren på BUP i ett år. Ny medicin, vuxen medicin kallar vi den. Bör ej ges till barn och ungdomar under 18 år, men kunde tas om inget annat fungerade, jo man tackar, agerar vi lite försökskanin då...Nej men det gick bra. Ett recept rikare, ett rör med blod fattigare och en ny tid om fyra veckor trallade vi ut därifrån...eller ja, trallade gjorde vi inte men vi log. Typ (igen!). Det blir nog bra tillslut, tillslut....

Imorgon ska vårdcentralens barnläkare få sticka mig lite i armen och ta lite blod. Eller ja, sköterskorna på vårdcentralen där barnläkaren Anders jobbar, får sticka mig. Ska kolla upp lite sköldkörtel värden om  jag förstått det rätt, då för höga eller för låga värden kan göra att man har samma symptom som i en depression, och efterssom inte medicinerna "bet" kollar man upp detta för att se så att det inte är den som spökar.

Köra in ska jag göra också. Manuellt sätter sig bättre och bättre, vart lite för bekväm med automaten i somras. Intressant va? :D

...är att det är koftornas tid! Vår, sommar, höst och vinter. Jag bär dem alltid, men på hösten, ja då är det något speciellt, det hör liksom till. Två av höstens favoriter kommer från HM, till ett lagomt pris. 199 för den första och 299 för den andra...kanske ska garderoben utökas yttligare lite måntro?

Nu drar jag och mamma på "möte" så hoppas vi på det bästa. Det går säkert bra. Vad jag vet sen förut är att Dahlander har den mest tillmötesgående och förstående rektorn...det här blir bra nu.

Peter Gabriel. Magiskt.

Misslyckad. Det är det ord jag beskriver mig själv med. Ställ upp 500 andra som är precis som jag, sjukskrivna eller liknande på grund av en utmattningsdepression/depression så skulle jag kalla alla andra starka, men inte jag, jag är misslyckad. Jag vet att jag inte är det, även om jag har den känslan gentemot mig själv. Jag vet att jag gör så gott jag kan, försöker vara så "bra" som möjligt, men mina krav på mig själv är för höga.

Att inte klara av skolan som alla andra är för mig det värsta. Som jag skrev i tidigare vill jag så mycket men jag orkar så ytterst lite utöver att intala mig själv att allt blir bra i slutändan. Samtidigt har jag någonstans inom mig börjat prioritera rätt om man säger så, efter många om och men. Jag har inte gått på det ännu, men en vacker dag kanske. Jag kommer ha så många chanser att sätta mig i skolbänken igen. Idag finns det så mycket du kan göra för att få gymnasiekompetens/liknande, som kan leda till det jag vill arbeta inom. Men jag har ett liv. Och vad spelar betyg och kompetens för roll om den lilla gnistan som finns skulle slockna och allt skulle vara över...

Allt handlar om att prioritera rätt, och vem vet. Dom kallar mig smart, klyftig och ambitös, men även jag har saker och ting att öva på...men en dag, en vacker dag kanske jag själv kan kalla mig smart, klyftig och ambitös, då inte över mattetal och uppsatser...

Ett inlägg. Tystnad. Frågor som förtjänas att svara på.
Jag vill. Jag vill. Jag vill så gärna. Men jag orkar inte.

Jag har peppat, laddat och förberett så för den här hösten. Men när det väl kommer till kritan så finns ingen ork.
Den lilla ork jag har, den lilla gnistan som finns innan ljuset slocknat, det är den lilla gnistan jag lever på. Den lilla gnistan får mig att orka hoppas och tro på det bättre, men där tar energin slut.

Jag har sådan vilja, så mycket mål, drömmar och krav på mig själv. Men jag orkar inte. Det känns som kroppen springer ett marathonlopp om dagen, som att hjärnan går på högvarav och aldrig vilar. 

Fan!

Jag är inte mer än människa. Jag har i snart 4 år mått så jävla pissigt, simmat på den djupaste botten, har jag trott. Dock sjunker jag bara längre och längre och längre ner. Jag är inte frisk. Jag är utbränd kallas det så fint i idag inom  psykiatrin. Jag är utbränd och deprimerad. Fin kombo. Så lägger vi till att man är 17 år, att man får höra från alla håll och kanter om att det här är ens bästa tid i livet. Det är nu man ska leva.

Jag är mer död än levande. Jag andas. Mitt hjärta dunkar dess rytm. Men inom mig, finns inget. Jag orkar inte längre tycka, orkar inte längre tänka. Det är då man kommer in på förbjudna tankar. Om ändå ett spamfilter fanns för ens hjärna. Det skulle vara så mycket enklare att vara borta. Förbjudet Förbjudet FÖRBJUDET!

Jag har vänner som jag älskar. Som jag vet finns där. Som vet att dom betyder så in i helvete jävla mycket, även om jag beter mig som en apa och är otroligt dålig på att ta kontakt med dom, dom är äkta vänner ♥